Molly Degerfalk
Molly f. Mauritzson har stilla somnat in. Hon blev 92 år.
Molly föddes i Nyby, Arjeplogs kommun, som den förstfödda i en barnaskara av två.
1949 gifte hon sig med Haldor Degerfalk. De fick tre barn, Olof, Ellenor och Tore.
1957 flyttade familjen till Arjeplog, ett samhälle hon fann sig väl tillrätta i, trots att hon först befarade att det skulle vara för stort. När barnen blev större, tog hon ett jobb som ortens första kvinnliga brevbärare. Hon kom att cykla post fram till pensionen.
Molly var intresserad av friluftsliv, dans, det skrivna ordet och samhällsfrågor. Hon hade mycket energi och passade upp oss alla. Utflykterna med barn och barnbarn spenderade hon helst på knä framför elden, serverande kaffe och varma mackor. Molly hade alltid tid för sina barnbarn som bär med sig många varma minnen av lek, pyssel och utflyktsäventyr. Traditionsenlig påsk i fjällen firades tillsammans med familjen i över 30 år, i Rebikstugan. I hennes hem på Elevvägen var köket medelpunkt. Där hade alltid Molly tid att lyssna och fick familj och vänner att känna sig sedda och bekräftade. Intill köket hade hon ett litet syrum där hon utvecklade sin konstnärliga ådra med hjälp av symaskinen. Som pensionär kom hon med andra hantverkare att öppna ”Gagneligt & Oknytt”, en butik som sålde lokal konst och hantverk, däribland Mollys egna, på torget i Arjeplog.
Haldor dog 2000. För att klara ett självständigt liv tog Molly nya körlektioner och började köra bil igen. En annan stor sorg drabbade henne 2013, då äldsta sonen Olof dog.
Molly hade ett smittande skratt och hennes positiva livssyn visade sig genom att hon alltid beskrev vädret som ett uppsprickande molntäcke. Hon gillade att samla stora sällskap och tyckte det var tur att hon, som kom från en förhållandevis liten familj, hade träffat Haldor som hade så många syskon. Hon var en av de drivande bakom släktens mångåriga nyårsfirande på Kyrkströmsgården.
När vi inte kan träffas för att gemensamt ta farväl, önskar vi att alla som delar sorgen efter Molly, också kan dela glädjen över tiden vi fick ha henne med oss. Lite som när vi samlades kring hennes köksbord och hon var så mån om andra, att hon aldrig slog sig ner själv. Men vi hör hennes skratt och vi känner hur lycklig hon är över att vi var där. Vi kommer sörja Molly med stor tacksamhet.