I mitt fönster står en fotografi
i en ram med rosor och blad.
Sommarminnen vilar däri.
Och en gång gjorde bilden mig glad.
Långt bortifrån en svag melodi från fiolstråkens drag över sträng, och äppelträdet strör sin blom över barnet och grönskande äng.
Den vita grinden en öppen famn mot sommar och frihet och sol.
I lila klänning hon står så
trygg och spelar på sin fiol.
Då lägger sig tårslöjan över min blick, och jag ser inte längre så klart, men vemodets ton i mitt inre jag hör.
Den ljuder så underbart.
Att leva på minnen är ganska svårt, att veta "det var en gång".
Men jag får se på mitt fotografi och lyssna på bofinkens sång.