"Min man har skjutit mer än ett 100-tal bestar"

- Det händer ofta att vi får tillfällen att se ett eller flera par krokodilhuvuden sticka upp ur vattnet. Människor tar de också. Min man har under den tid han varit här skjutit mer än 100-tal bestar, berättade Inez West i brev hem till vänner i Pitebygden daterat 6 maj 1921. Brevet, med den tidens postgång, nådde hembygden ganska precis två månader senare.
Uppäten av krokodil
Under åren 1921 till 1926 verkade hon som missionär i Jubaland tillsammans med maken
Arvid West, och var då stationerad i Mofi, Kismayu.
- Det är endast en kort tid sedan en man blev tagen. Han var med sin hustru på väg till nästa by. De blev törstiga och gick ned till floden för att dricka. Mannen hämtade först upp vatten till sin hustru och gick sedan själv för att dricka. Men när han räckte ut armen för att ösa upp vattnet högg en krokodil honom och drog ned honom i djupet. Ett stycke längre ned kom krokodilen upp med sitt byte. Mannen levde ännu och vinkade med vänstra armen till sin förtvivlade hustru och skrek " Gå din väg, med mig är det slut", rapporterade Inez Karlsson-West.
Året före hade då 26-åriga Inez Karlsson, vid en högtid som tidigare inte förekommit i Norrbotten, avskilts som missionär i Piteå kyrka för att sedan som "flyttfågel" dra till Afrika.
Hon kom till Jubaland, i nuvarande Somalia, där EFS inrättat tre missionsstationer.
Ganska snart efter ankomsten, närmare bestämt den den
1 januari 1922 gifte hon sig med fästmannen, Arvid West. På den tiden gick inte för sig för ungt fästfolk att vara sammanboende utan äktenskap.
Arvid West, med rötter i västsvenska Rönnäng, vid havsbandet, hade utbildats vid Johannelunds där han prästvigdes för utlandstjänst 1920 och därefter år 1921 kom till Afrika.
Kvinnorna slavinnor
Inez West berättar i ett brev till Pitebygden även om de svårigheter som uppstod efter upprepad torka.
- Dagligen kommer skaror hit och tigger. Än är det en moder, som med tårade ögon berättar hur hennes barn ropar efter mat, än är det en bekymrad familjefader för att nu inte tala om alla ensamma halvt ihjälsvultna stackare som vi måste hjälpa. Vi hjälper så långt vi förmår, men det är som en droppe vatten i en torr sandöken. De flesta lever på rötter och gräs.
Maken Arvid har för övrigt skildrat sin tid som missionär i Afrika i boken "Bland lejon och krokodiler" vilken utgavs 1937.
I Jubaland hotades missionärerna ständigt på grund av fanatiska muslimer, men arbetade oförtrutet vidare och nya stationer anlades: Jonti, Mofi och Alessandra. Skolor kom till och kyrkor byggdes.
- De flesta hyllar muhammedanismen, kristendomens värsta fiende. Å vilket liv dessa människor för. Man talar om att slaveriet är upphävt, men vad är de muhammedanska kvinnorna annat än slavinnor, skriver Inez West och fortsätter:
- Här syns människohjärtan lika hårda som den förtorkade jorden.
Många svårigheter
- Bil kan visserligen begagnas men endast inom ett begränsat område på grund av brist på lämpliga vägar. Cyklar kan användas men också inom vissa gränser. Det säkraste och många gånger även det bästa sättet är att använda "apostlahästarna", berättar
Arvid West i ett brev till Piteborna.
Vid ett tillfälle skulle makarna under ett uppdrag till fots ta sig över en flod full av krokodiler och flodhästar.
- Vi beslöt oss för att våga en dust med de senare. Sedan vi avlossat ett par skott för att skrämma dem hoppade vi i floden och begav oss simmande över. Det gick bra men hjärtat stod i halsgropen på åskådarna som stod på andra sidan och såg vårt vågstycke.
1925 övertog Italien Jubaland från England och året efter flyttade familjen West till Sverige, mycket beroende på att de drabbats av malaria.
Arvid West sökte, efter att ha fått tillstånd att inträda i svenska kyrkan, sitt nya arbetsfält i norr, där den lågkyrkliga väckelsen satt spår i folklivet. Han hamnade först i Piteå och senare i Älvsbyn, där maken var verksam fram till 1958 som komminister. Vid sin avskedspredikan, och när han lämnade sin 30-åriga tjänst i Älvsbyn, fick han motta 1 500 kronor i en penninggåva av församlingen.
Arvid West förblev komminister under hela sin verksamhetstid även om han kunnat få tillträde till kyrkoherdetjänster.
- Jag begriper inte hur prästerna kan söka kyrkoherdetjänster. Inte för allt i världen skulle jag vilja ha en sådan. Jag litar inte så mycket på mig själv", uppges Arvid West ha skrivit i ett brev till en vän och markerade därvid klart att han inte eftersträvade en yttre karriär.
Han var dock mycket intresserad av människor och lärde även känna de flesta i sin församling.
I Älvsbyn var Inez West under en följd av år verksam som lärare. Hon var även distriktsordförande i Vita bandet och verksam i kyrkliga
ideella föreningar.
Som pensionärer flyttade makarna West till Sigtuna. Inez West avled 1965 och maken Arvid 1967.
De fick fem barn. Första barnet, en son, dog i Afrika ett år gammal. Därefter föddes en dotter där.
Övriga barn föddes i Sverige.