Min bästa vän var Gunnar. Vi cyklade var dag
runt bordet i vårt lilla kök, min bästa vän och jag.
Hans hår var ljust och ögonen så snälla och blå.
På cykelns flak han alltid satt. Ibland brukade han stå.
Min cykel med tre vita hjul jag styrde med en ratt
och trampade och talade, lilla Gunnar brast i skratt.
Han var min stora hemlighet, min tröst och bäste vän.
Osynlig var han, men han fanns. I hjärtat finns han än.
Mitt hjärtebarn har Bim och Sim, då vuxna ej förstår,
små vänner man kan tala med, när världen syns för svår.
Fast det är mycket länge sen finns samma ängel kvar.
Min Gunnar är nu Bim och Sim, som tröstar och ger svar.
Osynlig är den vännen, som ingen annan ser.
Men han är bästa lyssnaren och bästa trösten ger.