Lill-Margit är död. Jag läser annonsen och känner, att min värld återigen har förlorat en människa, som under många år lyste för mig. Margit Holmström var alltid för mig lill-Margit. Vi träffades, när jag efter mina arbetsår kunde delta i kyrkans bibelstudium, och hon blev en kär vän. Hennes blida väsen var som balsam för min personlighet, och då och då besökte jag henne i den lilla lägenheten. För det mesta satt vi bara och småpratade, och jag var alltid glad i hjärtat, när jag återvände hem.
Vi delade erfarenheter med varandra, och hon talade alltid så varmt om sin älskade dotter Birgitta. Så småningom orkade hon inte vara med i våra studier, och en dag fick hon plats på Rosågränd. Minnet började svika henne, men hon förblev den blida, snälla lill-Margit. Ibland satt hennes späda, böjda gestalt och sov så gott, när jag kom in i matsalen, kanske med några sommarblommor. Jag minns, att jag pussade henne på det silvergrå håret utan att hon vaknade. I min dagbok har jag sparat minnet av lill-Margit. Där lyser hon som en liten stjärna för mig, och jag kommer alltid att tänka på henne med tacksamhet.