Maj-Lis Olofsson

Maj-Lis Olofsson, Piteå, har efter en tids sjukdom avlidit. Hon blev 86 år.
Hennes närmaste är två söner med familjer.
Maj-Lis Olofsson var född i Nederkalix och hette Nyberg som flicka. Hon växte upp i Porjus. Familjen var sedan bosatt på olika orter, genom faderns arbete inom järnvägen.
Hon utbildade sig till sjuksköterska och var under de yrkesverksamma åren anställd vid Beckomberga sjukhus i Stockholm, äldreboendet Norrgården i Norrfjärden samt Öjeby sjukhem.
1949 gifte hon sig med skoldirektör Oscar Olofsson, bördig från Tullnäs, Norrfjärden. Hon blev mor till två söner. I familjen finns även sju barnbarn. Hon blev änka 1994.
Maj-Lis Olofsson var åren 1969-1979 bosatt på Svartudden i Piteå och därefter övertog familjen makens hemgård i Tullnäs.
Sedan 2005, efter att ha drabbats av sjukdom, var Maj-Lis Olofsson bosatt i serviceboendet Berggården i Piteå.
Hon var medlem i Fredrika Bremer, Röda korset, PRO och länge även en frisk fläkt i hembygdsföreningen i Norrfjärden och i de kyrkliga aktiviteterna.
Under en lång följd av år hade Maj-Lis Olofsson och maken Oscar sommarstuga i Klubbviken, Norrfjärden, där hon tyckte om att vara på sin fritid. Vidare var hon förtjust i att handarbeta och laga mat. Hundar tycke Maj-Lis Olofsson också mycket om. När hon blev sjuk, och fick flytta till Berggården, lämnade hon sin älskade jack russel terrier Bill till sin äldste son. Före honom hade Norrfjärdenborna fått bekanta sig med hunden Loke.
Maj-Lis Olofsson var starkt intresserad av samhällsfrågor och blev en färgstark person i ordets rätta bemärkelse. Starkt engagerad i det politiska och i kvinnofrågor och genom att aldrig vara utslätad i sitt färgval vad gäller klädsel.
Maj-Lis Olofsson var under sina aktiva år, inom de olika organisationer hon verkade, en sällsynt levande medmänniska. Detta genom sin kunskap, erfarenhet, kringsyn och humanism. Hon var inte rädd för att ge sig in i diskussioner. I sina "bekännelser" kunde hon vara häftig och rättfram och tyckte inte om att åsikter skulle tigas ihjäl eller undertryckas. Det finns anledning uttrycka en beundran för att hon talade ut genast. Även om Maj-Lis Olofsson inte alltid med diplomatisk fingertoppskänsla gav uttryck för sin uppfattning var hon dock ärligheten själv, alltid beredd att stå inför andras förhör och domar.
Genom åren blev det många möten och telefonsamtal. Där Maj-Lis Olofsson visade kraft att stå för sina åsikter. Hon ville verkligen inte vara feg av bekvämlighet eller vänskaplig hänsyn. Det handlade i samtalen om tvivel, frågor förhoppningar, nyfikenhet och olika tros- och rättsuppfattningar.
Hon trodde alltid på en spännande fortsättning. Pekade ofta på att den egna erfarenheten var den bästa läromästaren. Nu har hon gjort uppbrott från jordelivet, men säkert med en nyfikenhet på vad som väntar i fortsättningen.