Tacksägelsedagen
På söndag infaller den söndag som kallas Tacksägelsedagen. Av tradition har det varit en söndag när man speciellt har tackat för årets skörd och tagit med grönsaker, frukt och blommor in i kyrkan. Det fanns en poäng med att konkret och praktiskt se resultatet av det man jobbat med under sommaren, och tacka Gud för allt som vuxit och grönskat.
Nuförtiden ser många inte resultat av sitt arbete på samma konkreta sätt. Och kanske blir det lättare att ta allt för givet när det mesta finns att tillgå bara ett klick bort. Just därför blir nog den här söndagen ännu viktigare i vår tid och en påminnelse om att tänka efter. Vad i livet har jag att tacka för just nu?
Men nej. Jag kan inte vara tacksam för allt som händer. Vi kan inte alltid välja vad vi är med om och det där svårbegripliga och sorgliga kan jag inte se någon mening med.
För mig är det en hjälp att veta att Bibeln faktiskt innehåller både lovsånger och klagovisor. Att också det svåra får rum. Ungefär hälften av psalmerna i boken Psaltaren är klagopsalmer. Och jag tänker på några rader i boken Klagovisorna: Töm ut ditt hjärta som vatten, öppna dig inför Herren.
Om jag uppriktigt ska kunna säga tack, då måste jag veta att jag också är välkommen till Gud med min förtvivlan. Häll ut alltsammans som vatten… Det går inte att sortera bort det svåra i livet för att kunna känna tacksamhet. Gud vill leva med mig, hela mig, i allt det som är mitt liv. Den insikten kan ge hopp, även om många omständigheter i sig inte är något att tacka för.
Och när det känns helt stumt, eller när jag själv bara har klagovisor att komma med, så kan jag få vila i kyrkans lovsång. Den har sjungits genom alla tider, på många olika sätt och med många olika stilar. Den lovsången berättar för oss att Gud finns med oss, här och nu och i evighet.