2 e trettondagen
Det finns en ikon som jag tycker mycket om som kallas vänskapsikonen. Det är också är en av de äldsta, bevarade ikonerna i världen och kommer från den koptiska kyrkan i Egypten. Ikonen visar Jesus och en annan man. De står nära varandra och Jesus har lagt armen om den andres axel. Det syns att de två är nära vänner.
Jag kan inte så mycket om ikoner, men just den här illustrerar så tydligt att man kan tänka på Kristus som en mycket god vän. Någon som går bredvid i vardagen och som är intresserad av mitt liv. Jesus använder faktiskt ofta tilltalet ”vän” till dem han pratar med. Vid ett tillfälle säger Jesus ”Jag kallar er inte längre tjänare. Jag kallar er vänner”.
Det är förstås skillnad på att vara någons tjänare och att vara någons vän. Som tjänare ska man utföra någon annans uppgifter och är mer ett verktyg för den andre. Som vänner kan man vara varandra till hjälp men vänskapen i sig är värd något, även om den ene inte tjänar på den andre. Det finns ömsesidighet i en vänskap. Man vill träffa varandra.
Helgens texter har rubriken Livets källa och berättar om Kristus och vänskapen med honom. I den vänskapen finns det som är livsnödvändigt för oss, som en källa med friskt, klart vatten. Och källan är oändligt mycket närmare än vad vi vågar tro. Det går faktiskt inte att börja leta efter källan någon annanstans än just där vi är, just nu. Den är nära liksom armen som håller om, på ett respektfullt och vänskapligt sätt.
Jämförelsen med vänskap säger också att vi är efterlängtade. Gud längtar efter vår närhet, långt mycket mer än vad vi längtar efter honom. Gud vill ge oss att dricka av livets vatten – men törstar också efter oss. Inte för att han behöver oss utan för att han älskar oss.