Livet i Sydamerika blev inte vad Piteåfamiljerna drömt om

"Johan Bäckströms familj från Nordqvists. En hjärtlig hälsning medföljer. Helga 1 år, 8 månader, Greta 7 månader" finns antecknat bakom ett fotografi, som togs i Signe Byqvists fotoateljé i Malmberget och som skickades till släktingar i Pitebygden.
Fotografiet visar förutom de två små barnen även Johan Olof Nordqvist, hans maka Elisabet Bäckström, deras enda barn dottern Ida och hennes make med efternamnet Envall.
Johan Olof Nordqvist från Krokfors, Boden och Elisabeth Bäckström, Öjebyn gifte sig 1887 och bosatte sig sedan i Pitholm. Han var vid giftermålet 23 år och hon var 16 år äldre, 39 år.
Fördelaktiga villkor
Makarna flyttade från Piteå till Malmberget när dottern avslöjat planerna på att resa till Brasilien. Då ville de inte stanna hemma i Piteå utan ville följa med och se sina barnbarn växa upp.
Dottern Ida uppgav sig vara gift i Sverige. I emigrantregistret står hon som Ida Nordkvist, inte Envall, varför man undrar om de var lagligt gifta.
Ida och hennes man hade troligen lockas av de fördelaktiga villkoren att bosätta sig i Brasilien, ett ställe i världen där det fanns mycket frihet och utrymme. De blev säkert trollbundna av den information som fanns om fri resa och tillgång till jordbruksmark. I början av 1900-talet blev Brasilien ett koloniseringsområde för många svenskar. Omkring 10 000 svenskar emigrerade till Brasilien.
En anteckning bakom fotografiet berättar att bilden togs en vecka innan emigrationen, i maj 1911.
Vid tidpunkten för emigrationen arbetade Ida som biträde vid epidemisjukhuset i Malmberget.
Föräldrarna, som vid överresan var 47 respektive 63 år, fick dock aldrig se de två barnbarnen på fotografiet växa upp.
Sänktes i havet
Under överresan drabbades nämligen yngsta barnet Greta av feber och avled.
- Vi fick sänka henne i havet. Det var förfärligt att se det lilla segeldukspaketet glida utefter den oljade plankan och så plötsligt höra plasket och veta att nu föll vårt lilla barn i havet. Efteråt sattes maskinen genast igång. Båten gled vidare och vi med den, medan vårt barn var kvar i havet, kanske bland hajar, har Ida Nordvall-Envall senare berättat för fattaren Gerda Pehrson, med rötter i Pitebygden och som skildrat bland annat Idas liv i Sydamerika.
Väl framme, efter 21 dagar på havet, var svenskarna helt utlämnade åt sig själva och de invandraransvarigas godtycke. De fick bo under primitiva förhållanden och upplevde att de inte längre hade något människovärde. Endast de starkaste överlevde.
De kom först till ett gammalt kloster med jordgolv i Porto Alegre och fortsatte sedan med järnväg. Väl framme i det rätta distriktet fick de första tiden vara inneboende hos en familj Olsson, "Kul-Olle", vid Commandayfloden.
Död och misär
Många av de som emigrerade fick det mycket svårt och det handlade mycket om död och misär. Många brasiliensvenskar tog sig över Uruguayfloden till provinsen Misiones i Argentina i hopp om att där skulle vara bättre. Många svenskar tog också chansen att ta sig tillbaka till Sverige på svenska statens bekostnad år 1912.
De många immigrantkyrkogårdarna bär nu vittne om pionjärernas kamp i en svår miljö. De svenska namnen står inristade i sten, men många har ingen grav att vårda. Urskogen har vid det här laget omslutit många övergivna orter.
Drömmarna om framtidslandet blev dyrköpta för Piteåfamiljerna.
Det andra barnet drabbades av förkylning och fick plats i en sjukstuga, till föräldrarnas stora lättnad. Det var nämligen stor trängsel där familjen bodde.
Nästa dags morgon återvände Ida till sjukstugan och fick då beskedet att barnet redan låg i en kista och skulle följa med transporten ut till kyrkogården. På mindre än 14 dagar hade makarna då förlorat sina bägge barn.
Barnmorska i djungeln
Även Idas mor hade insjuknat men tillfrisknade så pass att sällskapet kunde fortsätta sin resa inåt urskogen, där sedan Ida Nordqvist-Envall utförde en stor gärning. Hennes sjukhuserfarenhet från Sverige och arbetet vid Gällivare lasarett gjorde att hon var den som svarade för förlossningarna i Porto Lucena-området. Hon arbetade där som barnmorska i 48 år.
Hennes "gubbe" som hade sjukvårdserfarenhet från det militära i Sverige fick också hjälpa många i trakterna med att skära upp bölder, spjälka avbrutna armar och ben och lägga förband på svåra skador.
Det berättas att Idas livskamrat avled 1958. Själv blev hon över 90 år gammal och dog i slutet av 1970-talet. Innan hon gick in i evigheten bodde hon i sin stuga i Ponte Pindai, som ligger vid gamla vägen mellan Porto Xavier och Porto Lucena, tidigare Nucleo Uruguay. Där bodde hon tillsammans med dottern Ebba, som var gift med en tysk, och hennes barn. Vid den tidpunkten var åtta av hennes barn i livet.
Under åren i Brasilien födde hon ytterligare tolv barn, vilka alla lärde sig tala svenska. Sannolikt finns i dag ett antal ättlingar kvar.