När Tage den långe efter en lång ämbetsperiod blev alltför trött och gammal, valdes Olof den kvicke till hans efterträdare. Därmed blev även han Svedalas nye ledare. Olof imponerade sin omvärld med sin skärpa och briljanta intelligens. När hans tunga en dag var ovanligt vass, fördömde han i skarpa ordalag en president bosatt i ett vitt hus och vars regim invaderat ett asiatiskt land. Olof den kvicke talade om ett smutsigt och plågsamt krig, mot ett oskyldigt och kuvat folk. Han pekade finger mot "Dessa satans mördare" och "Diktaturens kreatur". Landet Svedala var plötsligt på allas läppar.
Olof mission var att likt Robin Hood från Sherwoodskogen, ta från de redan besuttna för att ge till de behövande. Hans välkända röst hördes på gator och torg, där budskapet om människors lika berättigande och vikten av utjämnande mellan rik och fattig, samt kampen för de mänskliga rättigheterna blev hans kännetecken. Det fanns en period i välfärdens Svedala när den sjuke eller arbetslöse inte betecknades som fredlös eller paria. När den av sjukdom krökta ryggen inte längre fungerade efter år av slit på verkstadsgolvet, möttes individen av någorlunda förståelse och inte av bannor. Olof, Svedalas röst ut i världen tystnade för alltid en kall februarikväll i en pöl av blod i den huvudstad han gjort världskänd under sin kamp för fred, solidaritet och rättvisa, folk emellan.
En ångermanländsk centerpartistisk piprökande fåraherde tog makten i mitten av sjuttiotalet efter ett fyrtioårigt demokratiskt styre. Men att leda en flock fårskallar därhemma i Ramvik, skulle visa sig vara betydligt lättare än att agera herde för det svenska folket. Någon större succe gjordes inte under hans ämbetsperiod. Lika snabbt som han kommit lika snabbt utlystes nyval. I bakvattnet efter Ramviksherdens avgång, fokuserades strålkastarljuset på en något strikt välkammad person. Umepojken Ullsten. Hans tid vid maktens bord kan väl mest liknas med en dagslända. Kommentar överflödig. Den enda kvarleva efter Olas gärning är väl den där Birgit. Hon som gav uthuset ett ansikte. Friggebodan.
För somliga såg han mest ut som en fot av storlek 47 i ansiktet. Han hette Ingvar, och fick den otacksamma uppgiften att föra arvet vidare efter kompisen Olof bortgång. Glansen var inte längre densamma. Men den där Ingvar från Borås gjorde väl så gott han bara kunde. En förskräckligt mörk dag i Svedalas historia, ändrade kursriktning radikalt. Himlen lyste mörkblå när Calle öppnade dörren och en iskall nordanvind svepte in från höger. Robin Hood politiken fortsatte. Fast tvärt om. Här var det inte längre läge att ge till de små ynka gräsrötterna. I stället fylldes de rikas redan tjocka bankkonton i Schweiz på ytterligare. Ett nytt fenomen dök så upp. Fallskärmsdirektörerna. De kunde med goda vänners hjälp, en dunk i ryggen och ett enkelt pennstreck trygga sin och familjens framtid. Samtidigt som deras lyxvåningar på Strandvägen och sommarvillorna ute i skärgården topp renoverades. Ibland på skattebetalarnas bekostnad.
Göran den store. Nödlösningen från Vingåker som under stort buller och bång, likt Thor Modeens grosshandlarfigurer, tog makten och med järnhand bestämde över allt och alla. Troligen snurrade alla de gamla rödmärkta partiledarna, från Hjalmar Branting och framåt runt i sina respektive gravar, när Göran den store alltför ofta antog en allt blåare färg, i stället för den egentliga röda. Göran var ju arbetargrabben som gjort en framgångsrik klassresa, och på äldre dar blivit välbärgad godsägare. Hela det mörkblåa etablissemanget blev smått avundsjuk. Här fanns ju en kille som på pappret var helröd, men fixade den blå politiken bättre än dom själva.
Fredriks intrång skedde under triumfartade former. Nu skulle överklassgrabben från Täby i egenskap av alliansens obestridde ledare, äntligen få fason på det i hans tycke nära nog utarmade Svedala. I Fredriks blåögda moderatvärld skulle de sjuka, det vill säga parasiterna utrotas. Gatorna skulle saneras och befrias från tiggare, slödder, ensamstående trebarnsmammor, arbetslösa sextioåringar, pensionärer och andra mindre bemedlade tvivelaktiga personer.
För varje infriat vallöfte till den så kallade gräddan i samhället, korkar numera Östermalmsdamerna upp sin rosa champagne på restaurang Riche på Birger Jarlsgatan, samtidigt som man sänder en tacksamhetens tanke till sin välgörare. I stället för en enda futtig ansiktslyftning per år, kan numer de "finare damerna" hoppas på ännu fler. Samtidigt som favoritvovven kan äta mer oxfile efter besöket hos manikyristen.
Hos Fredrik och hans lekkamrater i alliansen, finns önskan om ytterligare valsegrar i Svedala rike. Landet som en gång för länge sedan kallades välfärdssamhälle, och där även den lilla människans röst hördes och respekterades.