Jag var i många år gift med en kvinna från annat land. När hon berättade för mig hur hon behandlats av svenskar i
Sverige innan vi träffade varandra var jag många gånger så förbannad så det kan ingen tro. Jag berättade för några bekanta vad hon berättat för mig men jag möttes oftast av oförstående blickar. Menade jag att detta hänt i det goda landet Sverige?! Jag berättade hur hon i flera år trakasserades av svenska ynkryggar som bara var utrustade med käft och bakben.
Hon hade en hudfärg som skulle ha gjort varenda albylvit svensk kvinna grön av avund. Ett utseende som låg henne i fatet och dessutom ett svenskt namn som förvillade, för när hon började söka arbete och gick på anställningsintervjuer och folk såg vad hon hette och hur hon såg ut kippade de efter andan: ”Herregud, nää det här går inte, hon ser ju inte svensk ut!”
Hon ombads lämna in sina betyg och de höll inte måttet enligt svenska normer. Så sa man med lättnad när man trodde sig ha hittat en giltig orsak. Hon var språklärare och pratade sex språk flytande, hade universitetsstudier från Colombia, USA och Spanien där hon också bott och jobbat. Vi skickade hennes betyg till Umeå universitet för uppdatering och det visade sig att hon var mer kvalificerad än de flesta språklärare – ja, hon hade kompetens för att utan vidare jobba på universitetsnivå. Hon sökte många lärarjobb inom vår eminenta kommun. Är det någon som tror att hon fick jobb?
Mesholkar
Flera gånger fick hon beskedet att de tjänster hon sökt var tillsatta och oftast då med nyutexaminerade flicksnärtor. Intet ont om dessa, de behövde också få jobb men här handlade det inte i förstone om bra betyg, kompetens och lång erfarenhet utan om ren diskriminering. Då var det lättare att få jobb inom Luleå kommun. Saken var bara den att det uppstod problem även där. Flera gånger kontaktade jag rektorer och lärare och berättade om rasistiska påhopp och diskriminering som hon utsattes för, men de såg mest ut som fågelholkar i ansiktet. Mesholkar!
Rasism finns överallt
När hon låg nyopererad i Umeå där man skurit bort en jättestor hjärntumör ville hon att jag skulle gå och ringa hennes rektor och berätta hur det gått och då svarade den fullständigt skamlösa kvinnan: ”Ring mig inte mer och jag kommer inte att ringa er heller!” Rasande gick jag tillbaka till hennes säng och hon frågade mig vad rektorn sa. Med all möda i världen försökte jag se oberörd ut och sa att hon hälsade och hoppades att hon skulle bli frisk. Jag kunde bara inte ge henne denna skit rakt i ansiktet.
Nästan varje dag när hon kom från jobbet och jag frågade hur dagen varit började hon gråta. Jag kommer aldrig att glömma hur hon behandlades på sina arbetsplatser, av svenskar. Rasism och diskriminering finns överallt ibland oss och drabbar såväl svenska medborgare (vilket hon sedan länge var) som nyanlända invandrare, så ta ingenting för givet.
Tårar i ögonen
När jag fyllde 60 fick jag ett vackert kort av henne där hon med svag, darrig hand skrivit: ”Tack för att du låtit min stora dröm gå i uppfyllelse. Du har gjort mig till världens lyckligaste kvinna.”
Drygt två månader senare var hon död. Många gånger har jag suttit med detta kort i min hand och med tårar i ögonen läst dessa darriga rader. Samtidigt fick jag styrkan av det hon skrev att gå vidare. Hon var min drottning! Det kunde inte en massa förnedrande svenska mesar ta ifrån mig.
Goda betyg
Min nuvarande livskamrat aktar jag lika högt. Hon kommer också från andra sidan jordklotet. Hon vill också inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig, men tyvärr ser mönstret ut att upprepas. Det ser ut som om utländska kvinnor är till för att utnyttjas på ett eller annat sätt. En fantastisk matlagerska med goda betyg ska inte städa snobbiga småchefers skrivbord, vaska golv och stinkande toaletter där folk inte kan rikta sina organ i önskvärd riktning. Sådana uppgifter ska givetvis också utföras men inte samtidigt med matlagning.
Vi ska inte slå oss så hårt för bröstet vi svenskar, för då kan våra uppblåsta hjärtan spricka. Flyktingar och invandrare i all ära, men vi ska ha förstånd att ta hand om dem när de är här. Vad vet vi vilket öde som döljer sig bakom ett leende ansikte? På min gamla moders broderade väggbonad stod: ”Hav medlidande, ty varje själ har sin strid.”
Någonting jag tänker på varje dag.