Lilla spinkiga Karin och tjocka Märta

Karin suckade och knöt sina gymnastikskor och gick med de andra in i gymnastiksalen. Där inne stod fröken med visselpipan runt halsen och i den ena handen höll hon blå band och i den andra röda band. Då visste alla vad som var på gång. Det skulle bli brännboll utomhus och de som blev lagledare skulle få välja sitt lag.
Karin visste precis hur det skulle bli. Därför ställde hon sig lite bakom de andra, som trängdes i främsta ledet och var de populära. Hon visste precis hur det skulle sluta. När de flesta i laget var valda skulle hon själv, som var den lilla spinkiga Karin, tjocka Märta och plugghästen Alf vara de som stod kvar. Plötsligt valdes Karin före de två andra och det såg hon då som en framgång ...

Många av de andra hanterade den runda klubban med finess och slog ut bollen långt bort på gräsplanen. De behövde inte springa benen av sig för att hinna både en och två längder. Själv använde hon "tjejklubban", som var platt och där man slog ut så det var lätt att ta lyra.
Hennes korta ben fick jobba i sitt anletes svett för att hinna den första längden utan att bli bränd. Tjocka Märta var i samma lag och hon stod på tur efter Karin. Hon lyckades efter några försök få ut bollen och sprang men kom bara halvvägs så var hon bränd. Hon låg flämtande i gräset och var högröd i ansiktet. Många skrattade elakt och det var ju lätt att förstå, varför hon inte var ett så populärt val.
Inne i gymnastiksalen stod de skrämmande tingestarna bocken och plinten. Karin gruvade sig varje gång hon tog sats mot sviktbrädan och hoppades att hon skulle komma upp på dessa höga redskap utan att ramla och slå sig. Hoppa bock var ändå rätt roligt när det lyckades.

Att balansera på bommen var lätt skrämmande för det var inte alla gånger balansen var stadig och tålde diverse konster som skulle utföras. Karin ogillade gymnastiktimmarna. Kullerbyttor och volter gjorde somliga som den enklaste sak i världen. De studsade som gummibollar.
Märta hon slapp många gånger ens försöka och det var väl i och för sig bra. Samtidigt kom hon alltid på sidan om där hon satt på en bänk och tittade på. Alf "plugghästen" satt också där och han var totalt ointresserad av gymnastik och gjorde bara det han blev tillsagd men inte mera. Han ville helst sitta med näsan över en bok eller berätta om rymdens alla mysterier för de som ville lyssna.
Så var det dags för den årliga friidrottstävlingen på stans idrottsplats. Där samlades alla femmor från de olika skolorna för att tävla. Karin hade under våren plågat sig igenom de träningspass, som de fått utföra inför höstens tävling. Alla fick prova på alla grenar för att se vad som passade bäst för just deras kapacitet. För Karins del blev det 60 m löpning, som kändes bäst. Därför skulle hon tävla i det. Hon var medveten om sina korta ben men kroppen var lätt och smidig.

Häcklöpning skulle hon aldrig våga sig på för hopp tyckte hon inte om. Men springa rakt fram kunde ju inte vara så farligt. Det enda hon minns från loppet är, att hon sprang så hjärtat satt i halsgropen och hon hörde en massa hejarop. Efteråt la hon sig ner på marken och plötsligt stod många från klassen omkring henne och drog upp henne på benen. De kramade och klappade om henne och sa att hon var "världsbäst".
Karin fattade ingenting. Det visade sig att hon sprungit i mål som vinnare! Hon grät av lättnad och för att hon en enda gång fick något uppskattande från sina klasskamrater. Hon dög!
Nästa gång det var dags att välja lag för brännboll eller annat, valdes Karin bland en av de första. Hon hade fått revansch, grinden var öppen även för henne.
När skulle grinden öppnas för Märta? Skulle hon för alltid få vara den som stod utanför? Tyvärr är det så i livet, somliga kommer aldrig in.