Laxfiske på vintrig väg
Än återstår en bra stund innan orkesterbussen åter rullar ut på den mörka och snölagda vintervägen. Först måste all den utrustning som för åtskilliga timmar sedan släpats in, monters ned och fördelas i olika lådor, väskor och boxar med mera. På småtimmarna efter flera timmars spelande och trummande, känns det både skönt och välbehövligt att få komma till ro, att få njuta av tystnaden, som för mig de senaste åren blivit allt viktigare, och som även fungerar som ett slags balsam för trötta trumslagaröron. Fastän tystnaden infinner sig, finns ibland ljudet av en mäktig symfoniorkester som bullrar och skränar, kvar i mitt huvud. Men ju längre tiden går, och ju längre in i tystnaden man kommer, försvinner den gradvis.
En lite onyttig och ful sorts ovana kom att utvecklas under alla åren ute på vägarna. Snabbmatsresturangerna växte som svampar ur jorden, vilket fick natthungriga dansmusiker att stå i kö för flottiga hamburgare och dressingindränkta pommes frites. Utanför dessa nattöppna matställen stod orkesterbussarna på rad, och det blev något av en mötesplats för musiker emellan. Här skapades kontakter, utbyttes erfarenheter och så vidare. När hamburgaren var avklarad colan uppdrucken och magen tillfredsställd, då fortsatte färden.
Den aktuella natten efter spelningen i Övertorneå, visade sig det norrbottniska vintervädret från sin allra sämsta sida. Kraftig blåst förenat med ett massivt snöande gjorde att vägarna var knappt körbara. Magen kurrade, men ingen lockade snabbmatsresturang med blinkande neonskylt fanns på flera mils avstånd. När nån av kollegorna längre bak i bussen gjorde vissa antydningar till snarkning, stannade bussens chaufför plötsligt till.
Långt därframme, så pass att det kunde urskiljas i det kraftiga snöandet syntes något som kunde vara ljuset av en traktor. När någon därbak frågade vad som stod på, klev chauffören ut ur fordonet, och sa att han skulle undersöka saken.
Snarkningarna därbak hade upphört, istället inriktades all vår gemensamma kraft på ljuset därframme. Vad hade hänt? Vart tog vår kollega och chaufför vägen? Musikermagarna kurrade i takt, det såg ganska mörkt ut vad beträffande nattamaten.
Så hände nåt, kanske det mest originella som vi alla varit med om. I bussens strålkastarsken kunde något eller någon urskiljas som i sakta mak rörde sig mot vår buss. Det myckna snöandet lurade måhända ögat, men det såg ut som nåt överjordiskt, lite Messiaslikt. För med utsträckta armar på den nästan oframkomliga vägen omsluten av nattens mörker öppnas plötsligt bussens framdörr, och in tittar vår chaufför, som glatt konstaterar att nån nattmat blir det inte frågan om, denna gång, utan bättre upp. Så visar han upp två stora feta laxar som han fiskat upp ur diket längre fram.
Förklaringen var denna, en norsk långtradare fullastad med diverse läckerheter, däribland vår chaufförs upphittade laxar, hade i det isiga väglag som rådde, hamnat i diket. En traktor hade blivit utkallad till olycksplatsen, därav det ljus som vi lyckades urskilja.
Lasten skulle kasseras, varav den norske chauffören snällt påpekade för vår dansbandskollega att om han ville så kunde han plocka på sig fiskarna som av naturliga skäl inte längre simmade, utan bara låg där stendöda och väntade på någon hungrig dansmusiker som råkade ha vägarna förbi. Sagt och gjort, nästkommande helg bjöds musikanterna på en läckert anordnad laxmiddag.
Precis som en känd biblisk person, som för tvåtusen år sedan utspisade hungrade människoskaror med fisk och bröd, upprepade vår egen Messias samma bravad, fast på en mörk vinterväg, någonstans mellan Övertorneå och Luleå.
Så jobbar vi med nyheter