När man hunnit en lång bit på livets stig, infinner sig ofta nya tankar, som aldrig tidigare kommit fram.
Det är så mycket som blir viktigt och de mest "naturliga" saker kan ställa till problem. Som detta med att sova till exempel.
Det är stört omöjligt att få sig en sovmorgon. Inte för att det är livsviktigt just för mig men det finns andra, som gärna vill sova länge. Det bästa är att göra som barnen, gå och lägga sig på kvällen och inte nattsudda.
Sedan är det ju detta med orken. Den finns även om den naggats i kanten. Dessutom är det lätt att bli lite loj och tycka att vardagslunken är skön utan plikter och måsten.
Typiskt pensionärer hör jag någon väsa! Ibland måste jag tillstå att jag längtar tillbaka till i alla fall "mitt-i-livet"-åldern, då huset sjöd av barn och aktiviteter. Samtidigt inser jag att det var en hektisk tid med ett evigt pusslande för att få arbetstid och fritid att gå ihop.
Barnens aktiviteter och behov matchades mot de gamla föräldrarnas väntan på besök och den egna lusten till återhämtning. Allt har sin tid - nu är jag “fritidsmiljonär".
Jag längtar nattens ro
mellan svala lakan.
Jag längtar sömn
i djupaste dvala.
Jag längtar drömmar
bortom verkligheten.
Jag längtar kraft
som i ungdomens dar.
Jag längtar det som var
att vara det som är.