Som jag längtar och väntar
måste pappan ha väntat och längtat.
Han stod varje dag i husets dörröppning,
spejade, spanade och längtade,
medan dagarna gick förbi och nätterna låg rad i rad.
Någonstans därute i den vida världen
fanns barnet han längtade, väntade och saknade.
Gammal och trött stod han där,
medan ögonen sved och hjärtat ville krampa.
Månen blev ny och månen blev nedan,
varv på varv, varv på varv.
Stjärnbilderna flyttade sina positioner,
men han stod kvar som en fixstjärna.
Varje morgon och varje afton bad han envist och oförtrutet,
att någon skulle skymta i horisonten.
Varje natt lyssnade han efter ljudet av snabba steg,
medan ugglan hoade och räven skällde.
Och aftonstjärnan blev morgonstjärna,
gryningen smög fram ur mörkret
och solen gick yrvaken upp, medan han enträget fortsatte
att längta, vänta och hoppas.
Så längtade han efter barnet,
medan tidens flod stilla förrann.
Som den pappan längtade, så längtar även jag.
Hans tvåtusenåriga historia är också min historia.