Det var en lördag i augusti som Johan Anton Stenberg hade gått ut från boningshuset. Han råkade då snubbla. Så illa att han föll omkull och enligt läkarprotokollet "fick halsen bräckt".
Stenberg försökte ta sig in i huset igen, men kroppen vägrade lyda honom. Han undrade säkert vad i hela världen som hänt. Med hjälp av hustrun Brita Erika kunde han dock, och med uppbjudande av egna krafter, ta sig till sängen där han sedan blev liggande.
Säkert försökte Johan Stenberg samla all sin kraft för att kunna röra på benen, men fick inte kroppen att lyda. Han hade ingen känsel i benen.
- Hela kroppen är lam och endast huvudet lever, lär han ha uttryckt sig.
Där han låg hoppades han att kroppen ville vakna, men de möjliga krafterna fanns inte där. Det hjälpte inte hur mycket han än arbetade för att försöka komma upp ur sängen.
Det gick en dag och ytterligare en dag innan hustrun fick fram ett bud till doktor Ernst Schildt.
Schildt var stadsläkare i Piteå åren 1910-1934, varefter han flyttade till Stockholm. Han var även vid flera tillfällen tillförordnad lasarettsläkare, provinsialläkare och tuberkulosläkare för Hälsan samt järnvägsläkare på linjen Älvsbyn-Piteå. Om Schildt kan nämnas att han avled 1938, 74 år gammal. Hans närmaste var då en syster och syskonbarn.
Ville dö hemma
Doktorn Ernst Schildt tog sig hem till patienten, undersökte den skadade Johan Stenberg och erbjöd honom sedan att få komma till lasarettet.
Johan Stenberg uppges då ha svarat doktorn:
- Nej, jag vill dö hemma.
Bara en stund därefter, uppges det, var han död.
Vid dödstillfället var inte hustrun hemma. Hon var ute i arbete, med slåttern.
Johan Stenberg avled tre dagar efter sin 56-årsdag.
Om Johan Stenberg finns noterat att han i januari 1899 tog ut lysning med bondedottern Brita Erik Nyberg från Sjulnäs. De gifte sig den 4 februari 1899.
Hustrun avled enligt söndagen den 26 februari 1939, och efter vad som uppges i dödsannonsen ett långt och tåligt lidande. Hon var då 84 år och bosatt i Sjulnäs. Under dödsannonsen står namnen Hulda och Helmer Karlsson.
Drunknade efter båttur
Det gick inget vidare för de tre målare som samma år, en augustidag, klev ombord på en segelbåt för att unna sig en härlig dag till sjöss i Luleå trakten. Ombord befann sig K G H Lundmark och Frans Rehn, bägge hemmahörande i Piteå samt Frans Palm från Luleå. De tre målarna var anställda vid Elfgrens måleri i Luleå.
Bakom segelbåten hade männen kopplat en jolle. Vädret var bra. Besättningen trivdes och njöt av seglatsen.
Förmodligen var simkunnigheten dålig eller obefintlig, då olyckan inte hände så långt från land.
När de närmade sig slutmålet steg målarna ur båten för att i jollen bege sig mot land. Vad som sedan hände är höljt i dunkel. Segelbåten påträffades påföljande dag vid Bergnäset. I jollen, som flöt en bit därifrån, påträffades Lundmark död.
Vare sig Rehn eller Palm påträffades vid eftersökningstillfället.
I en notis, publicerad litet senare i tidningen, uppges målaren F A Palm flutit upp vid varvet på Bergnäset. Den 7 september annonserar Rehns moder, att hennes son omkommit genom drunkning den 20 augusti, i en ålder av 39 år.
Frans Oskar Rehn var son till skomakaren Anders Rehn och hans hustru Maria Chatarina Bergstedt. I familjen fanns också en två år äldre syster, Jenny Maria.
Nonchalerade lik
Noterbart är att vid den här tidpunkten påträffades ett lik flytande mellan Långö och Mjoön i Luleå skärgård.
Liket iakttogs flera dagar tidigare av en Långöbo, vilken inte brydde sig om fyndet utan helt sonika seglade ifrån platsen. Personen hade dock berättat för andra personer om iakttagelsen.
Någon dag senare var ett par andra personer ute och vittjade en ryssja i närheten och kände snart en högst obehaglig lukt, vars orsak de inte bekymrade sig om, även om de informerats om den tidigare gjorda iakttagelsen Omöjligt var det inte att lukten härledde till det observerade liket.
Sent omsider fick stadsfiskalen kännedom om det inträffade och en polisanmälan upprättades.
Bättre tur med livet hade gästgivaren Carl August Öhman i Roknäs som för 100 år sedan, om det velat sig illa, kunde ha fått dela samma öde som sin avlivade häst.
Under ett åskväder träffades nämligen Öhmans häst, som betade ett stycke från gården, av blixten som uppges ha splittrat djurets ena ben.
För Öhman var inget annat än att avliva hästen, som självmant linkat hem till gården. Han tillkallade en slaktare som skulle slå hästen i huvudet med en yxa.
Gästgivare Öhman höll fast hästen med grimskaftet. Det bar sig inte bättre än att yxan åkte av skaftet och for i huvudet på Öhman, som fick ett gapande sår i pannan.
Tur i oturen var att Öhman hade en tjock lädermössa på sig. Den lindrade stöten. Hade Öhman inte haft det skyddet kunde det ha medfört att både häst och husbonde fått dela samma öde.
Öhman fick ett långt liv. Han gick ur tiden i november 1940, i en ålder av 86 år.