"Ge inga goda råd och sätt dig inte ner förrän du blir ombedd" läste jag i en korsordslösning. Det tål att tänkas på och begrunda ...
Tänk så lätt vi har för att komma våra geniala och objudna råd och lösningar på det mesta. Vi har alltid åsikter och tankar om hur vi tycker att det ska vara och vi är snabba på att tala om det. Många gånger, ja i de flesta fallen, är det i ren välmening som vi gör det. Vi tror att vi gör personen ifråga en tjänst. Det är en konst att lyssna och visa intresse för vad någon annan har att säga. Att ge av sig själv och lyssna förutsättningslöst är inte alltid lätt. Många gånger vill tankarna ge sig ut på egna vägar och koncentrationen brister. Vi låtsas lyssna men gör det bara med ena örat. Kanske har vi nog av våra egna bekymmerstankar.
Det kan vara sårande att upptäcka, att den vi vill delge något, kanske i förtroende, inte odelat ger sitt intresse. Ett mumlande, irrande blick och i värsta fall vänder personen helt sonika ryggen till och hittar ett intressantare objekt. Det är inte så vanligt kanske men det händer. Då har man misstagit sig på personen och lovar sig själv att "aldrig mer" ...
Det finns ett talande uttryck som säger "varav hjärtat är fullt talar munnen". Naturligtvis måste man förstå, att inte alla är så intresserade av det som uppfyller just mitt liv. Men om man gör pinan kort, så borde det vara möjligt att ge en stund av sitt liv till att lyssna. Livet är ju en form av dialog där vi ger och tar. Vi behöver inte få så bråttom ifall någon är uppriktig och talar om att de just den dagen inte mår så bra. Ta dig tid att lyssna!
Ibland undrar jag över varför vi har så bråttom. I och för sig är hela samhället uppbyggt på effektivitet. Det är i tiden att visa, att man har en fulltecknad agenda, är väldigt upptagen och ilar mellan de olika tidpunkterna. Medan vi springer genom livet så springer livet ifrån oss!