Detta efter att ha träffat människorna i de bägge sågverkssamhällena och sedan öppet kritiserade det sätt som en del personer spred det religiösa budskapet.
Kjeldseth reagerade över att personer i Munksund och Skuthamn blivit tacksamma offer för religiösa charlataner, som hon tyckte predikade irrläror. Med andra ord vände hon sig emot fejk och manipulation i Guds namn. Hon retade säkert gallfeber på en och annan religiös ortsbo, när intrycken från besöket publicerades i pressen.
Alma Kjeldseth, som i början av 1900-talet, under två år, fotvandrade genom tre länder, innan hon slutligen återvände hem till Tromsö, gjorde många iakttagelser vilka hon nedtecknade. Bland annat om besöket i Munksund och Skuthamn .
– Här har man den fördärvliga kolportörsreligionen, vars osunda ordskvalleri utesluter all tanke på verkligt sunt, kristligt sinnelag, skrev hon och fortsatte:
– Så snart en ladugårdsdräng eller skomakare är trött på sitt hederliga hantverk begynner han att gå runt i stugorna och hålla uppbyggelsemöten. Har han så den tillräckliga salvelsen ser man snart den tidigare drängen i päls och handskar med borgmästaremage gå omkring med upplåst viktig min och se ned på sina stackars medmänniskor, som har varken päls eller mage. Så inbilla sig dess halv-, eller tre fjärdedels danade kolportörer sig att de är stora profeter och lever som rike män.
Kjeldseth klargör att hela denna religiösa riktning bestå i ett bedrövligt charlataneri av ord, suckar, himmelsvända blickar och förvanskade bibelcitat.
– Men känn dessa heliga litet på pulsen och skåda dem i sömmarna, så får man se vad de är, och på vilken måte de i gärningar visar sin kristendom.
Om samhällena Munksund och Skuthamn uttryckte hon sig annars positivt och påpekar den renlighet som härskar.
Att ta sig till Munksund och Skuthamn till fots var dock inte det lättaste, allrahelst som besöket skedde vintertid.
– Har man i sitt anletes svett arbetat sig över de stora fjärdar där den dåligt plogade vintervägen går är det inte utan en lättnadens suck man åter sätter fötterna på fast land och befinner sig på den stora arbetsplatsen, sågverket Skuthamn till vilket också hör sågverket Munksund.
Hon konstaterar att platserna ligger otroligt vackert till.
– Naturen måste om sommaren vara hänförande.
Hon tycker vidare att arbetsförhållandena i Övre Norrland är både lättare och ljusare än exempelvis söderut.
– Arbetarbostäderna är också långt bättre här och kan inte en gång jämföras med platser sydöver.
Alma Kjeldseth genomförde också en fotvandring från Göteborg till Paris, utan ett öre på fickan. En vandring som tog fyra månader. Hon fick då, i likhet med tidigare journalistiska vandringar, uppleva åtskilliga äventyr. För det mesta fick hon hålla till godo med anspråkslöst logi.
För sitt uppehälle arbetade hon som piga, sjöng på krogarnas varietéer, uppträdde som spåkvinna, tiggde och ibland erhöll arvode för sina tidningsbidrag.
– Hur många gånger har jag inte vilat mig, bruten av trötthet, vid vägkanten, tuggande på ett stycke svart bröd, som någon godhjärtad bondkvinna kastat till mig troende mig vara en yrkestiggerska, har hon berättat.
Den energiska norskan Alma Kjeldseth, född 1868 i Norge av svenska föräldrar, företog sina vandringar ideellt och för att ge prov på en kvinnas energi och uthållighet. Hon gifte sig i Tromsö 1892. Äktenskapet blev kortvarigt, då maken ganska snart avled. Alma Kjeldseth avled 1947 i Bede, Skjeberg, Östfold.
Den danska tidningen Sosialdemokraten skrev 1950: "Våra läsare minns säkert den norska journalisten, fru Alma Kjeldseth, vars liv var starkt presenterat i den skandinaviska pressen. Fru Kjeldseth reste också en hel del här i landet, lät sig arresteras och hunsas av dansk polis för att berätta om den prostituerade kvinnans sorgliga liv, och kom sedan till Köpenhamn för att berätta om sina upplevelser".
Kjeldseth engagerade sig i arbetarrörelsen och var en tid ordförande i Drammens arbetarråd, uppmärksammat för sin tid, och för att hon var kvinna.