För att ingen skall tro att kvinnor inte tycker om män, måste jag göra en liten uppföljare till kåseriet om det bröstande gardet.
Vi kvinnor fyrtiotalister började brösta oss och köpte bh långt innan vi hade bröst. Fyllde kuporna med vadd eller nylonstrumpor och undvek pojkar som ville tafsa på en. Man kunde ju bli avslöjad. Med Brigitte Bardot kom de spetsiga kuporna och ju större ju bättre. Det var inte lätt för småbröstade, men genom att studera och ”bli något” hävdade vi oss. På männens arena fick vi till nåds vara med och diskutera både politik och annat. Hade man tur fanns det män som såg det vackra på insidan. Men utåt sett och på dansgolven var det fortfarande Gina Lollobrigidorna som fortast blev uppbjudna. Tills vi andra också lärt oss le och skoja och dansa och krypa tätt intill.
Sen gällde det att visa, om inte framfötterna, så överkroppen, när vi skulle söka jobb. Vi hade inte lika vassa armbågar som männen eller samma strategi som manliga arbetssökande. Dem kände cheferna igen på gången så att säga. Men vi kvinnor kunde ofta visa upp ett cv som överglänste pretendenterna. Det hjälpte inte alltid, gav oss inte heller lika lön. Dock en lön att leva på, jämfört med kvinnor som valt att stanna hemma och sköta man och barn. Det fick yrkeskvinnorna göra på fritiden med därpå följande skilsmässor. Det tog lång tid innan männen blev så jämställda att hemmajobbet delades lika. Eller kommer vi någonsin dit?
Fortfarande tjänar män bättre än kvinnor. Å andra sidan gör kvinnorna mer av hemmajobbet och tar ut fler vab-dagar, så det jämnar ut sig, tycker politikerna som mestadels är karlar. Efter femtio är det svårare även för kvinnor att hålla magen på plats. Den börja liksom välla över. Men den kallas inte, som hos herrarna, pondus. De uppnosiga bröst vi en gång hade måste numera få hjälp av stålskenor som skaver i behån. Eller så struntar vi i det och tar ett skönt linne istället. Vem bryr sig?
På arbetsplatserna däremot är kvinnor runt femtio uppskattade. Vi har stor erfarenhet och god social kompetens. Vi kan inte längre föda barn och har vi tur låter barnbarnen vänta på sig tills vi gått i pension. De sista femton åren på arbetsmarknaden borde göra att alla pensionärer har tillräcklig för att kunna njuta de sista ljuva åren.
Som pensionär, om du får vara frisk, vinner du friheten och kan varje dag välja vad du vill eller inte vill göra. Det är en härlig tid. Är man klok ser man till att ha småmål att sikta mot varje dag och större mål att längta till. Och då menar jag inte måltider utan det som är roligt att göra. Träffa folk på Ekbergs, vara med i Seniordans, gå på dagbio, gympa eller ta en promenad mitt på blanka förmiddagen.
Vi behövs, både karlar och kvinnor. Tillsammans måste vi snart hitta ett sätt att få slut på ofreden och fattigdomen i världen. Det borde vi väl klara, tycker jag.