David Lee Roth
föddes 1955, är en amerikansk sångare och var från 1974 till och med 1985 - då han sparkades - med i hårdrockgruppen Van Halen. Lee Roth har på grund av sin glamourösa showstil på scen beskrivits som ”Las Vegas på två ben”. Van Halen hade med Lee Roth som sångare hits som ”Dance The Night Away” (1979), ”(Oh) Pretty Woman“ (1982) och ”Jump” (1984). På egen hand har Lee Roth också varit framgångsrik. Några av hans solohitar är ”California Girls”, ”Just A Gigolo/Ain’t Got Nobody” (båda 1985) och ”Just Like Paradise” (1988). I dessa tider av återföreningar (till exempel Kiss) tog även Van Halen tillbaka Lee Roth för en återföreningsturné år 2000. Senaste soloplattan heter ”Strummin' with the Devil: The Southern Side of Van Halen” och kom ut 2006. Tidigare i år kom också Van Halens senaste platta med Lee Roth, ”A Different Kind of Truth”. Gratulerar på 60-årsdagen!
Giuseppe Verdi
föddes 1813, dog 1901 och var en italiensk tonsättare, främst operakompositör och som sådan ansedd som Italiens och bredvid Richard Wagner 1800-talets främste. Från 1861 även ledamot i det italienska parlamentet. Bland hans operor kan nämnas ”Nabucco” (”Nebukadnesar” 1842), ”Macbeth” (1847), ”Rigoletto” (1851), ”Trubaduren” (1853), ”La Traviata” (”Den vilseförda”, 1853) och ”Maskeradbalen” (1859) vars handling inspirerats av mordet på Gustav III. Verdis rika produktion fortsatte med ”Ödets makt” (1862), ”Don Carlos” (1867), ”Aida” (1871), ”Otello” (1887) och ”Falstaff” (1893). Förutom operorna komponerade Verdi ett berömt ”Requiem” (1893) och ”4 Pezzi sacri” (andliga stycken, 1887-97). Verdis tidigaste operor är ”nummeroperor” med många tillfällen till sångarvirtuositet i tidens stil, personteckningen är ofta stereotyp och den dramatiska strukturen mindre genomtänkt, men Verdis melodiska slagkraft är fullt utvecklad redan i ”Nabucco” (till exempel ”Fångarnas kör”). Andra milstolpar på vägen till artistisk förfining är sömngångarscenen i ”MacBeth”, kvartetten ”Bella figlia d’amore” i ”Rigoletto”, de psykologiskt nyanserade duetterna i ”La Traviata” och galgbackscenen i ”Maskeradbalen”. Utvecklingen kulminerar i den för Suezkanalens invigning skrivna ”Aida”, där vokal och orkestral prakt och rikt differentierad människoskildring ingått perfekt förening. ”Otello” och ”Falstaff” innebär en ytterligare fördjupning i en stil som i sina ledmotiv har visa likheter med Wagners operakonst. I dag är det 200 år sedan Verdi föddes!
Erik Dahlbergh
föddes 1625 som Erik Jönsson (Dahlbergh tog han sig efter adlandet 1660), dog 1703, och var fältmarskalk (1693) och greve. Dahlbergh tjänstgjorde som fortifikationsofficer vid armén i Polen och deltog som generalkvartermästarlöjtnant i Karl X Gustavs danska krig. År 1674 stod han i spetsen för fortifikationen och bidrog aktivt till Karl XI:s seger över danskarna. Som generalguvernör över Livland (1696-1702) avvärjde han det polska angreppet på Riga 1700. Den mångbegåvade Dahlbergh utförde även ritningarna till bland annat Karlstens fästning och rådhuset i Jönköping samt gjorde upp stadsplanerna för bland annat Karlskrona och Karlshamn. Från 1661 ledde han utgivningen av praktverket ”Suecia Antiquia et hodeirna”. Det är för övrigt Dahlbergh som är centralgestalten i historikern och den sedan några år tillbaka medlemmen av Svenska Akademien, Peter Englunds mycket läsvärda bok om den svenska stormaktstiden, ”Ofredsår” (1993).
Antoine Watteau
föddes 1684, dog 1721 och var en fransk målare av flamländsk härkomst, det franska rokokomåleriets grundläggare. Under intryck av venetianerna (Tizian, Paolo Veronese) och framför allt Paul Rubens utvecklades hans skimrande, smältande kolorit. Han målade nu commedia dell‘arte figurer (”Gilles”) och höviskt galanta, gärna musicerande sällskap och svärmande par i lummiga parklandskap (”fetes galantes”). Bland dessa senare, som utgör tre fjärdedelar av Watteaus produktion, märks receptionsstycket till akademin ”Avfärden till Kythera” (1717) och ”Kärlekslektionen”. Av annat kynne är den berömda stora bilden av en mondän konstsalong ”Konsthandlaren Germaints skylt” (1720) som senare inköptes av kung Fredrik II och klövs i två delar. Av Watteaus många utsökta teckningar, flertalet i röd- och svartkrita, äger Nationalmuseum en stor samling.
Harold Pinter
föddes 1930, dog 2008 och var en engelsk dramatiker. Pinters stycken var skrivna med en dramatisk skärpa och utpräglad känsla för det sceniskt verkningsfulla. Utgångspunkten är oftast en absurd situation i vardaglig miljö. Flera av hans pjäser har uppförts i Sverige, främst ”The Caretaker” 1960 (sv ”Portvakten” eller ”Vicevärden”). Av Pinters andra pjäser kan nämnas ”Kökshissen” (1957, sv 1960), ”Hemkomsten” (1965, sv samma år, ”No Man’s Land” (1975, ”Family Voices” (1980) ”A Kind of Alaska” (1982) ”Mountain Language” (1988), ”Party Time” (1991), ”Ashes to Ashes” (1996) och ”Remembrance of Things Past” (2000). Pinter tilldelades Nobelpriset i litteratur 2005 med motiveringen att han ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”.
Thelonious Monk
föddes 1917 som Thelonious Sphere Monk Sr., dog 1982 och var en amerikansk jazzmusiker, pianist och kompositör. Monk blev en särling inom den tidiga bopjazzen genom sitt rythiskt och harmoniskt egenaratade spel, som fick stort inflytande på 60-talets jazz. Bland Monks kompositioner märks ”Well You Needn’t”, ”Blue Monk” och ”Round Midnight”.
Edward D. Wood Jr
föddes 1924 som Edward Davis Wood, Jr., dog 1978 och var en amerikansk regissör, manusförfattare och skådespelare, av många kritiker ansedd som den sämsta regissören någonsin. Wood som är överlägset mer känd nu än när han levde, ignorerades helt under en spektakulärt misslyckad karriär och dog helt utfattig. Han ”återupptäcktes” i början av 1980-talet när några promotors utnämndes honom till ”den sämsta filmregissören någonsin” och 1994 gjorde Tim Burton en film om hans liv med Johhny Deep i huvudrollen. Efter att ha varit med i andra världskriget (Wood hävdade själv att han hade burit bh och trosor under sin uniform) försökte Wood komma in i filmbranschen, i början utan framgång, men till slut fick han möjlighet att göra en film baserad på Christine Jorgensens sexoperationsbyte. Resultatet ”Glen och Glenda” gav en fantastisk inblick i Woods egen personlighet och kastade ljus på hans transvestism (ett nästan onämnbart ämne för en film i början av 1950-talet). Samtidigt visade filmen på en nästan total brist på talang, (vilken skulle visa sig gälla för alla hans följande filmer). Denna brist på talang visade sig bland annat i Woods tendens att ofta använda samma filmsekvens vid dramatiska scener och ett nästan helt obegripligt framträdande av Bela Lugosi som en galen doktor, vilkens medverkan aldrig förklaras ordentligt. Hans nästa film med Lugosi ”Bride of the Monster” (1954) var lika dålig, och Wood sköt bara några korta sekvenser med Lugosi för sin nästa film innan den gamle skräckfilmsskådespelaren dog. Utan att nedslås, baserade Wood sin film ”Plan 9 From Outer Space” (1958) runt detta begränsade material, ett helt omöjligt manus och besatte filmen med det vanliga gänget av mestadels helt inkompetenta skådespelare. Bland annat lät han en kiropraktor som han nyligen träffat spela Lugosis roll. Denne sprang under hela filmen runt med en slängkappa framför ansiktet så att man inte skulle se att han inte var Lugosi. ”Plan 9 From Outer Space” halvofficiella status som ”Den värsta film som har gjorts” är orsaken till att filmen fått den kultstatus som den har i dag. Efter denna ”karriärstopp” gick det utför för Wood. Resten av sitt liv regisserade han bara ett antal slättstrukna mjuk- och sedermera hårdporrsfilmer fram till sin för tidiga död.