Den matsedel som var upprättad vid ett av fattighusen i början av 1870-talet såg ut enligt följande:
Frukost: Bröd, strömming, potatis och mjölk.
Lunch: Bröd, strömming (eller sill) och soppa.
Middag: Bröd, strömming, potatis., dricka.
Kvällsmål: gröt och mjölk (med någon förändring för söndagarna).
För ombyte användes olika soppor vid luncherna.
Stadsfullmäktige i Piteå hade på dagordningen, vid ett sammanträde år 1882, matordningen vid arbets- och fattighuset. Förslag hade då väckts att de som vistades i fattighuset skull erhålla kaffe.
Efter diskussion beslutade fullmäktige att, eftersom ledamöterna inte ansåg att kaffe var någon nödvändighetsartikel, detta med viss tvekan en gång om dagen skulle få serveras åt företrädesvis äldre personer, med tillägget: såvitt de icke genom sitt uppförande förskyllande detsammas indragande.
De personer som var intagna i fattighuset i Piteå skulle enligt fullmäktigebeslut "strängeligen hållas i arbete". Det var mestadels personer vilkas försörjning varit mest betungande för kommunen och att de föga eller inte förmådde att genom arbete bidra till sitt uppehälle.
Någon del av de intagnas förtjänst skulle tillfalla dem själva såsom flitpengar, men att staden skulle bestämma hur mycket de skulle få behålla.
Vid fattiggården i Öjebyn finns noteringar att en stor del av de som vistades där var helt oanvändbara till något arbete. Det uppges att någon kunde snickra, någon rispade trasor, tillverkade skedar och någon sysslade med fisknät samt att det fanns personer som skräddade. Andra var ute i arbete j jordbruket
En viktig sak vid anläggandet av fattiggårdar, som exempelvis i Öjebyn, var att ett hemman inköptes som gav god tillgång på foder.
Boskapsskötseln var ett viktigt inslag vid fattiggården i Öjebyn, då underhållskostnaden därigenom, för de som vistades där, betydligt underlättades.
Vid fattiggården i Öjebyn uppges att exempelvis år 1886 det gick åt 36 kubikfot korn, 24 havre, 48 potatis, varav skördats: 178 skylar korn:=158 kubikfot, 120 skylar havre = 130 kubikfot, torv 7 kubikfot, potatis 530 kubikfot. Dessutom 345 lispund grönfoder och av äng och lindor hade erhållits 170 sommarlass hö= 4,250 lispund.
Genom mjölkavkastningen under året utgjorde, enligt uppmätning två gånger i månaden, 6 186 kannor.
En kubikfot: 28,3169 liter
Ett lispund: 8,506 kg
En kanna: 2,617 liter
Kostnaden vid fattiggården utgjorde 163:15 kronor per år för person. En underhållskostnad som ansågs hög i jämförelse med att ett hushåll för exempelvis fem personer under ett år uppgick till 815:75
– Härvid måste dock erinras, vilket folk det är som här underhålles. Till stor del sjuka och vanlottade personer, av vilka somliga knappast skulle till vad pris som helst kunna utackorderas till enskilda för underhåll, var kommentaren.
Denna tids "barmhärtighetsinrättning" sågs dock som ett gott tidstecken då det därmed inte förelåg lika stort behov att låta fattiga och sjuka gå "under klubban" till den minstbjudande i socknen. En på den tiden minst sagt hårdhänt och barbarisk handel.
Vintern 1898 brann fattiggårdsbyggnaden i Öjebyn ned till grunden, och som då inrymde 27 personer. De evakuerade fick första tiden dela ladugården med kor och grisar i väntan på utrymme i människoboningar.
– Lokalen var rymlig och renlig och hjonen tycktes inte alls missbelåtna, rapporterades om valet av ladugård som bostad.
Den som då var föreståndare, Arvid Holmgren, fick så gott som ensam evakuera de äldre ur byggnaden.
Det berättas att han tog de sjuka ur deras bäddar, bar ut dem och i första hand kastade dem i snön Övriga fick genom ett sönderslaget fönster kastad sig ut i snön.
Branden uppges ha uppstått i ett hörnrum, möjligen beroende på att en lampa fallit omkull på en vedlår. I rummet bodde en kvinna och hennes barn. Kvinnan hade för en kort stund lämnat rummet, lämnande barnen ensamma och den brinnande lampan.
Ingen person skadades
– Avkylningen i snön synes ej heller bekommit hjonen något illa, rapporterar Norrbottens- Posten.
Fattigvårdskostnaderna utgjorde i Sverige i runda tal år 1860 3,4 miljoner kronor, 1860 sex miljoner, 1875 6,9 miljoner, men hade år 1883 stigit till 8,8 miljoner, därav drygt 5,5 miljoner på landsbygden och 3,2 i städerna.
På 23 år hade fattigvårdskostnaden blivit mer än två och en halv gånger större.
I medeltal kostade ett fullt försörjt fattighjon årligen på landet 90 kronor, i städerna 132. Kostnaden växlade från 24 till 465 kronor.