Just innan snön kommer
Konstnären Matsåke Bergström, Lakafors, Norrfjärden, förmedlar här några tankar efter en skogsvandring.
Den rikliga förekomsten av tjäderspillning under väderbitna, spiralvridna bergtallar, de renlavklädda hällarna, så mjuka att gå på att ingen skulle höra mina smygande steg, vinterlavens vackert dekorativa ringmönster på stenblocken och helt övermossade, urgamla lågor som ligger här och där som avlånga, gröna upphöjningar i lingonriset ger en mycket speciell stämning, en riktig gammelskogskänsla som knappt går att hitta längre.
˜˜˜˜˜
Utsikten från berget är vidunderlig, men tyvärr ut över ett av hyggen söndertrasat skogslandskap som just i dag dignar under tunga, blågrå moln. Lukten av snö känns tydligt i luften och den kan inte vara långt borta, såhär en bit in i november. För en stund sedan hördes spillkråkans flyktläte och därefter det typiskt utdragna jamandet som säger att den satt sig någonstans. Nu är dock tystnaden återställd.
˜˜˜˜˜
Jag gör halt vid en stupad gammelfura för att vila en stund och förse mig ur det medhavda ryggsäcksinnehållet. Två höstmånader har nyss passerat med en sprakande symfoni av färger, där framförallt färglådans alla gula och röda nyanser kommit till användning. Ett frossande i färger som inte låter sig göras annars under året.
Detta tillstånd har nu tvärt förbytts i dess raka motsats. En stilfullt sparsmakad november där gråskalan härskar, kompletterad av dystert bruna och dämpat gröna toner är en minst lika stor utmaning för en målare. Försjunken i dessa tankegångar "väcks" jag av en flock med orrar som kommer svepande längs sluttningen framför mig. I kikaren följer jag ett par storlyrade tuppar som likt de övriga i sällskapet sätter sig i trädtopparna. Vilken vacker syn!
˜˜˜˜˜
Tupparnas blåsvarta fjäderdräkt med det vita vingbandet tecknar effektfullt mot den mörka barrskogsfonden medan hönorna, såhär på håll, ser mer gråbruna ut.
Jag ställer försiktigt ifrån mig kaffekosan och lirkar fram skissblocket ur ryggsäcken och hinner plita ner några figurer innan flocken kacklande drar vidare.
˜˜˜˜˜
Efter ett par dagars regnande är bergssluttningens moss - och lavklädda stenblock och hällar ganska riskabla att beträda, så det gäller att ta det försiktigt. Jag stannar på en utskjutande klipphylla för att se hur jag säkrast ska fortsätta min nedfärd när en tjädertupp bryskt sliter sönder tystnaden. Från avsatsen under mig brakar den iväg med full kraft och flyger tillsynes rakt in i grenverket på en död fura och klipper med ljudliga smällar ett par torra kvistar på sin väg. Man kan få hjärtklappning för mindre.
Jag blir stående några sekunder och begrundar det inträffade och tar därefter ett par steg nedåt när nästa tupp med piskande vingslag lyfter från samma ställe som den första. På stelt kupade vingar seglar den iväg mellan trädkronorna och är snabbt borta ur mitt synfält.
˜˜˜˜˜
Spontant drar jag av mig luvan och blir stående en stund med den i min hand. Det känns nästan högtidligt. Att i dessa rester av kustnära skog få stöta upp två tjädertuppar samtidigt och dessutom nästan alldeles framför fötterna för tankarna några decennier bakåt i tiden, när sådana upplevelser var betydligt vanligare än i dag.
Väl nere på avsatsen där fåglarna satt kan jag se att de gått omkring och ätit frusna blåbär. När jag utan missöden kommer ner till bilvägen står två renar en bit bort och tittar på mig. I kikaren ser jag samtidigt två järpar, tupp och höna, betande i en al vid vägkanten. Inom loppet av en knapp timme har jag stött på alla våra tre skogsfågelarter.
˜˜˜˜˜
Jag följer vägen den sista kilometern till bilen och då kommer snön i sakta dalande flingor och denna gång smälter de inte när de når marken. En liten flock stjärtmesar, som några sekunder rastlöst klängt omkring i vägkantens björkar, guppar med torrt surrande lockläten vidare i snöfallet.
Nöjd med dagens vandring kan jag konstatera att det faktiskt än i dessa tider kan bjudas på skogsdagar som innehåller mer än bara ett och annat mespip, men det är tyvärr alldeles för långt mellan dem.
Så jobbar vi med nyheter