3 e trettondagen
Som bonden tar ett fång av markens gröda, och lyfter den i tacksamhet mot Gud,
så bär jag fram min vardagstyngd och möda, och låter den stå naken inför Gud.
Min tro bär inga dyrbara juveler. Jag kommer, utan smycken till ditt hus.
Mitt liv är bara längtan, bara hud. Så klä mig med din nåd. Du är min Gud.
Så skriver Ylva Eggehorn i psalm 770. Att få lägga fram sin vardagstyngd och möda – det låter på ett sätt enkelt. Att naket lägga fram min vardagstyngd och möda verkar svårare. Det blir så utlämnande.
Och samtidigt är det ju det jag längtar efter – att någon ska se mig, möta mig utan krusiduller, utan att jag behöver anstränga mig för att vara på ett visst sätt. Att någon ska se hela mig med allt det jag är, och dessutom också ta emot mig, hela mig. Som den jag har varit, som den jag är, som den jag kommer att vara.
När Jesus prisar en människas tro, så handlar det aldrig om att den personen kan sin teologi eller förstår teoretiska lärosatser. När Jesus talar om tro menar han hopp, tillit, förtröstan och längtan. Att tro är att utlämna sig åt Guds kärlek fastän allt inte är perfekt. Snarare just därför att allt inte är perfekt. Nåd, det är att vara sedd och accepterad fastän jag inte är fullkomlig. Misslyckandet och tvivlet är på ett sätt själva utgångsläget.
Kanske är det just genom att se och erkänna sina egna skuggor som tron kan verka inom en. Hur skulle vi kunna släppa in Gud i våra liv om vi redan var perfekta och fullkomliga?
Gud, se mig, som den jag är. Jag tror, hjälp min otro!