Himlen var gråkall i Piteå morgonen den 17 oktober och den första tunga snön hade börjat falla. Telefonen ringde. Från Karlskrona kom beskedet att kusin Jan hade somnat in efter en lång kamp mot sjukdomen som stavas stort C. Det är så trist!
Jan föddes 1952 och växte upp tillsammans med pappa Lars, mamma Ingrid och storebror Stig. Familjen tillbringade mycket tid i skärgården med båtturer och fiske. Stugan på Högsböleskiftet vid Bondöfjärden var utgångspunkten, men man gjorde även längre seglatser i den av pappa Lasse grundligt renoverade Fjällströmsnipan. Hemma på Klubbgärdet fanns Jans andra stora lockelse, tekniken. När vi småkusiner kom på besök var det alltid något projekt på gång i garaget eller källaren som med tiden allt mer fick formen av en verkstad. Jan och brorsan Stig visade tidigt på en naturlig fallenhet för lösningar av tekniska problem och inget verkade omöjligt.
Efter ”metall” på Strömbackaskolan väntade fler utbildningar på samma spår – kombinerat med sommarjobb på sjön – innan Jan 1974 mönstrade på som motorman i dåvarande Fernströms rederi. På Sjöbefälsskolan i Härnösand läste han i slutet av 70-talet vidare till sjöingenjör och mötte där kärleken i sin blivande fru Annelie. Paret bosatte sig i Karlskrona och fostrade en son och två döttrar. Under 80–90-talet tjänstgjorde Jan mestadels som maskinchef på LNG tankers (gasbåtar) hos Gotaas-Larsen och senare hos Abu Dabu National Gas Company. Arbetsfältet var ofta Asien och Jan var en omvittnat duktig och uppskattad såväl maskinist som arbetsledare.
Jan var en familjeman. Annelie, barnen Michael, Sofie och Isabelle samt lilla barnbarnet Edwin var de viktigaste, men han var även mån om att hålla kontakt med övrig släkt och vänner. Ibland kunde det rassla till i e-maillådan och Jans senaste sammanställning av släktträdet damp ned. ”Visste du att …” kunde det stå följd av en lång utläggning kring vem som egentligen var släkt med vem. En annan gång var det bilder på det senaste husprojektet eller från någon utflykt på isen. De blev många mail.
När vi kom seglandes till Jan och Annelie i Nättraby för några somrar sedan var mottagandet kungligt. Egen bryggplats, gästrummet fixat och rundtur i Karlskrona bokad. På kvällen grillfest med trevliga människor och det stod tydligt klart för oss att Jan var en uppskattad person i grannskapet. De var mest skratt hela tiden, och för en stund kunde vi glömma vad som trots allt hängde över dig.
Kampen mot sjukdomen gick liksom havet i vågor. Eller var det kanske som att jumpa mellan isflaken på våren? Skall nästa flak hålla, eller skall man hamna i det iskalla mörka vattnet? Jan var bra på att hoppa och kämpade emot längre än de flesta. Han gav egentligen aldrig upp, det var kroppen som inte längre orkade. På sensommaren när löven börjat gulna kom vännen Bosse på besök och Jan gav då ett löfte: ”Nästa sommar skall jag komma hem till Piteå igen och stanna riktigt länge”. På sätt och vis blir det väl så.
Ute vid stugan vid Bondöfjärden kluckar fortfarande vågorna stillsamt mot stranden. Om några veckor lägger isen och det blir tyst även där. Oändligt tyst.