Jag minns det jag minns

I medelålderns snabba tid kommer barndomen rusande för att hinna ikapp och minna om svunna dagar. Små fragment och minnen dyker ständigt upp och kittlar hjärnan till att försöka minnas än mera. Jag får fatt i en trådända och börjar trevande att nysta vidare.

Ibland får jag nysta länge för att hitta något. Det händer också att jag hittar en liten bit, som känns ny och plötsligt hör den ihop med något annat som jag minns. Somliga minnen kommer alltid fram och ser likadana ut varje gång. Om jag bestämmer mig för att tänka på åren när vi bodde på en bestämd plats, så kommer alltid samma minnesbilder fram. De övriga som jag letar efter febrilt har väldigt svårt för att visa sig. Jag har en aning om något men inga klara bilder.
Om någon frågar mig vad jag gjorde för en vecka sedan, så händer det att det är alldeles tomt. Jag får verkligen tänka efter och anstränga mig. Det beror givetvis på, att det kanske inte var något som jag sparade i minnesbanken. Det var inget särskilt.
Däremot har jag inga svårigheter att minnas det som jag tyckte var roligt, som gav mig något och som är värt att spara.

Varför är det plötsligt så viktigt att minnas sin barndom? Förmodligen är det insikten om att åren har gått och vägen är inte längre så lång fram till ålderdomen. Det gäller att passa på, att minnas och glädjas åt minnena. Jag hörde som barn något om att äldre människor "går i barndom" ... Kanske jag har börjat med det?
I dag ångrar jag, att jag inte frågade mina föräldrar om mera. Allt jag i dag har som obesvarade frågor, får jag aldrig något svar på. Det finns ingen att fråga.

Jag skulle vilja uppmana alla unga att ta tillvara på de äldres minnen och tankar. Och du som är äldre och har många minnen inombords, skriv gärna ner dem åt dina barn och barnbarn. Det är ju en guldgruva att bevara för eftervärlden. Berätta dina minnen för barnbarnen, som förmodligen tycker att du levde på stenåldern. Men de får en bild av hur allt var förr och att människorna kunde känna lycka med det lilla. Det gick att leva utan tv och andra moderniteter. Det kanske verkar ofattbart men livet fylldes av annat.
Det jag minns särskilt från min barndom är lugnet och friden. Ingen hade särskilt bråttom. De vuxna arbetade idogt och nästan jämt men det var inget jäkt. Barnen fanns naturligt omkring och hjälpte ibland till men kunde leka fritt och utan bekymmer.
Det är mycket som fattas i de olika minnesbilderna, men det jag minns, det minns jag.