Ivar Öström

Nu har byäldsten för gott lagt ned fiske- och snickarredskapen efter ett långt, arbetsamt och intressant liv. Ivar Öström var onekligen en färgstark personlighet på Trundön. Han var engagerad, åldermannen på Trundön, och med en energi som räckte för det mesta. Jag hade förmånen att få känna honom sedan snart 40 år. Alltsedan han första gången tog de första nyfikna stegen in att som bybo välkomna och sedan delta i de dövas verksamhet på Trundögården, i vilken jag under en tid hade ett finger med vad gällde verksamheten. Där så småningom han och hans Elsy fick utföra en hel del dagsverken under ett antal år.

Det var enkelt att umgås med Ivar. En väldigt öppen person. Nyfiken på historia, men även på framtiden. Han hade berättarförmåga och gav liv och sammanhang åt Trundön och dess historia. Det behövdes verkligen inte funderas i evigheter kring årtal och personer, som på olika sätt satt sin prägel på ön. För Ivar mindes det mesta. Han var en levande historisk uppslagsbok om det gamla Trundön.

Jag erinrar mig hur han en gång triumferande berättade ett ungdomsminne, sin första framgångsrika förhandling. När han fick börja skjutsa "finfolket" från stan ut till jaktmarkerna. En av finherrarna tyckte inte att hästskjutsen var värd mer än en krona. Ivar begärde fem. Med beskedet att det annars inte skulle bli någon skjuts. Han fick sin femma.

När vi möttes till samtal var det allvar, humor och värme som präglade framställningen. Det blev mycket tal om fiske. För Ivar var i högsta grad aktiv, även efter 90 år fyllda. Nästan varje dag gav han sig ut på för att vittja nät.

Med tiden fördjupades våra samtal. Även om det under senare år kunde bli långt mellan de personliga mötena hade vi en bra kontakt över telefonen. Ibland tog han som förevändning att få ett besök och få igång ett samtal genom att bjuda in mig till Trundön med beskedet "jag har fiskat en del sik och sparat några för dig".

Visst kunde Ivar i sin argumentation hetta till och gick då igång rejält. Han var inte rädd för att kraftfullt säga min mening och stod för de åsikter han förde fram. Visst fick byborna höra hans mening. Ibland blev det också intressekonflikter. Men han hyste respekt för motståndarnas argumentation samtidigt som han delgav mig många intressanta uppslag och råd samtidigt som det aldrig föresvävade honom att vilja korrigera min uppfattning. Jag lärde mig dra lärdom av Ivars argumentation, som var mest stimulerande. Det var i samtalen inte bara öns historia utan även privata glädjeämnen och hans syn på samhället.

Den sista undringen han hade, och som vi tog oss för att försöka lösa gemensamt, var "soppagrobba". Ett ställe någon besökande från Trundön kommit till under besök på Stadshotellet i Piteå. Vi kom aldrig till ett slutresultat, han och jag. I höstas började hans minne försvagas och vissa av de kontaktpunkter vi hade började för honom försvinna.

Jag känner verkligen ett stort tomrum efter Ivar och mina samtal genom åren.