Iva Åström

Iva Åström, född Spångberg, Piteå, avled den 23 juli, drygt två veckor efter sin 85-årsdag. Hon växte upp som mellanbarn av Erik och Sofias tre flickor. Mamma har alltid beskrivit sina barn- och ungdomsår med glädje och lycka. En av somrarnas höjdpunkter var när de åkte ut med fiskebåten över helgerna. Med sig hade de frukt och ibland någon veckotidning som ’Levande Livet’ eller ’Tidsfördriv’. De åt förstås mycket fisk, som pappa Erik fångade. Troligen är det detta, som bidragit till att mamma alltid älskat vatten. Ett av mammas stora intressen var att sy. Hon kom redan som mycket ung att lära upp sig till hattmodist hos Eina Löfgren. Eftersom mamma var en glad och utåtriktad människa, önskade hon att stå ute i affären och få den direkta och personliga kontakten med kunderna. Hennes förmåga att möta människor och glädjen att få hjälpa dem att hitta "det rätta", gjorde att hon blev en mycket omtyckt expedit.
Hon träffade vår pappa, Henry Åström vid 18-årsålder. Han var stilig och klädde sig propert. Dessutom var han en duktig pianist med eget band, vilket också imponerade på mamma, som älskade att dansa. Efter deras giftermål 1950, föddes vi tre barn. Mamma återupptog sin yrkesbana genom att börja arbeta på damavdelningen på det nyöppnade Tempo i Piteå. Man minns hennes pigga och raska steg ner på lagret, för att se om hon kunde hitta rätt färg eller storlek - allt för att kunden skulle bli nöjd. Mamma älskade allt som hörde naturen till. Hon hade en unik förmåga att se, glädjas över och uppskatta det enkla i livet. Vi barn har alltid varit det viktigaste för henne. Ivrig och längtansfull stod hon i fönstret och väntade när vi skulle komma på besök. Barnbarnen och senare också barnbarnsbarnen hade en alldeles speciell plats i hennes kärleksfulla hjärta och för dem betydde hon också oerhört mycket. För oss alla var hon en stor förebild.
Livet var inte alltid lätt av olika skäl, men hennes styrka och positiva livsinställning överbryggde allt. Lätt till skratt och lätt till gråt, alltid klok och generös. Inom sig var hon alltid den unga flickan, lät inte ålderdomen begränsa nyfikenheten på livet.
Sina två sista år bodde hon på Mogården, där hon kom att trivas bra. Vi saknar henne obeskrivligt, men unnar henne den eviga vilan.