Ursprunget till akademin är Facebookgruppen ”Vi som talar Pitebondska”, som i sitt arbete samlar in ord och uttryck som är på väg att falla i glömska och som utbildar och informerar om dialekten och naturligtvis vill stimulera användningen.
Historiskt sett har det till och från i tidningarna funnits inlägg på bondska, i en tid då den var allmänt förekommande i Pite älvdal.
Följande insändare exempelvis fanns införd i Norrbottens Posten 1874 och visar hur Pitemålet talades vid den tidpunkten och handlade om en historia som en promenerade dam i Piteå fått uppleva:
Herr redaktör!
No’ jär e föll skrööpplitt att man int’ sko få gå i fre oppa gataun. Jems anne kast döm segaaren vä elen uti baki folke. Fast man int kan vara så vacker, så int jär man föll någge tröll heller, att döm skåla haevva elen bakätt enom. Seg ått döm e.
Insändaren var undertecknad Anna Magglena.
Följande historier publicerades i början av 1920-talet:
Från Frälsningsarmén: En gubbe vittnar: ”Ja, om än döm stoppe mä ine än toonn, så skull I ändå sjåong haleluja djunom hohle”.
Från en begravning: En fru hälsade mycket glatt leende, alla de närmast sörjande. En person som åsåg hälsningsceremonien utbrast: ”Hort fleine sko gå bårt e hoina, då a legg nede sen egen leikkist!”
En liten flicka fick följa sin mor och åse en kyrkvigsel. Under vigseln rycker den lilla sin mor i kjolen och viskar:
”Mamma, fål dom inte barn näl dom giftel sig?” ”Joo, det får dem”.
”Jaa, män inte fick då dom häl någla barn, föl ja såg då efter så noga!”
En mycket tjock och kort änkefru ocvh en ovanligt lång herre skulle gifta sig. En gubbe som såg dem följas, utropade:
”Håfva jä hort att Fäittisdagen å Långfreidagen håll opa tåga ut loisninga e dag!”
Här en jakthistoria på bondska från Pite älvdal som publicerades i Norrbottens-Posten för snart 125 år sedan:
– Jo, tänkt om att tååla om för i, i litar råoli histori, som hente för nager aar sedan. He jer da ät nå som dä jer just lönt att tååla om, men he jer da som påss att i fa skrätt nalta.
He vär so att hon Nällströms Johanis skull stempel att oss dider aarae, men hån kom ånt. Elmingen kom i stelle. Ållt nåo ve skull da tåga o stempel ina Jovavaari berje o ve djik döjt om märjan. Nä ve da kom döjt, o hadd stemple i stååt, so far ve hojr att häondin men börd a dröj uti in haara, Då vild Elmingen stjiut hån o hån häd bålläddnings hagelbössa, som do vel gå bra nära kost sexit kråon, Haran kom närmare o närmare o dill sist så värn båra någer fämn fra oss, Da sä jö att Elingen; Stjuot nöo! O hån so djåol men de tåo åt, fäst hån skällot begge skota, haran hon komm rott att me o jö steld steld steld me båra brätt o haran kom mitt milla bäjna möjn so klemd jö at o jög fick haran som änt häd någer böss, men hån som häd bössa vårt åutoan. Vär änt he in rikti stjött.
När metersystemet infördes 1880 uppfattades det av många inte som en förenkling av de tidigare krångliga mått och viktsatserna. Istället var allmänheten ganska vilsen inför nyheterna.
Signarturen Calle Glader skildrar problematiken på följande sätt i ett inlägg i Norrbottens-Posten 1889:
”Metersystemet har här i lappmarken, som på andra orter orsakat krångel och besvär. Särskilt vid den just avslutade marknaden hade man tillfälle höra åtskilliga roliga misstag”.
I en bod hördes en värdig gubbe fråga:
”Mått vale för täi kilomäter snua ätt 50 ör marka”.
På ett annat ställe inkom en gumma och begärda:
”Ä kvarteter å serap”.
Som enligt gummans tvärsäkra påstående ”skull val ä kvarter ätt gåmmelrainkninga”.
”Sedan man upplyst henne om att någon ”kvartersmeter” inte fanns i det nya systemet ville hon ändra det till ”kvadrometer” och ”kvattrameter”.
Men när dessa gummans hedervärda försök att komma till rätta med ”klokola” misslyckades utbrast hon i rättmätlig förtrytelse:
”Ja nöu håfva storherra taje å oss gåmmelsambolka, gåmmelgussola och gammelkatjes´n, åg nu skola dem tåga å oss gåmmelvekta å. Waitt no’ kom fäll Antikrest rättnöu då dem tåga å oss salihetsmedel före dä nanna ätt. Hå, hå hä’ jär aintjelitt” slöt den gamla gumman sin jeremiad.