Minnet av Tyr kommer alltid att leva för den lilla flickan. Dragkamperna om pinnar i stugan då hon irriterad ropade hans namn då han knyckte pinnen för henne.
Elden på kvällen då han satt vid henne och tiggde av korven, försvann ut i mörkret för att efter ett tag komma in i eldens ljus igen när flickan lockade på honom. Något hundar har gjort ändå från människans gryning.
Minnet av flickans och hundens kärlek till varandra, kommer för mig att leva längre än ståndskallet på storoxen uppe på åsen, eller det dygnslånga ståndskallet då hunden började åtta på morgonen och kopplades på fullt ståndskall vid gryningen nästa dag.
Eller då han på ålderns höst skällde, väster om väg, långt inne på Kronogårds kortfiskeområde och jag lite märkt av sjukdom inte vågade traska efter i det tilltagande mörkret på senhösten, utan jag och min sambo väntade vid en brasa i järnkylan och fullmånens sken att han skulle återkomma.
Mina jaktkamrater minns säkert gamle Tyr, men så är det här i livet, inget varar för evigt och hur skall man veta vad glädje och lycka är om man inte upplevt smärta och sorg.