Vissa människor lämnar djupa spår. Inger var en av dem.
Vi som bott granne med henne i många år kommer aldrig att glömma hennes starka personlighet och hennes härliga humor.
Vi kommer att sakna hennes klokskap och visdomsord.
Alltid har vi känt oss välkomna in till Inger, kaffepannan och något nybakat fanns det alltid. Hon bjöd på blodpalt och plommonkräm. Ofta skickade hon med något när man gick därifrån, var det inte hembryggt vin eller nygjord kalvsylta så var det egentillverkad kådsalva.
Ingers hjärta hade plats för alla. Förutom sin egen familj som hon månade så mycket om så bjöd hon många gånger på mat och prat i det lilla köket på Fridhemsvägen, det var vänninor och pensionärer från äldreboendet, det var arbetskamrater och danskompisar, hennes generositet var enorm.
Inger hade sån omsorg om oss grannar, både om våra gamla föräldrar och alla våra barn och sen också våra barnbarn.
Hon var alltid glad när allt var bra med oss, men fanns också där med sin tröst när livet varit svårt. Framförallt hade Inger alltid tid att lyssna och hon kom att bli som en extramamma när våra egna inte längre fanns kvar.
Många skratt har det blivit vid Ingers köksbord för hon var så levnadsglad och humoristisk, man kände sig alltid påfylld med positiv energi när man gick därifrån.
Vi ser för vårt inre hennes pliriga, pigga ögon, kan höra hennes glada skratt och kommer aldrig att glömma hennes förmåga att ge av det lilla man har.
Vi slutar med orden som Sofie sa på Ingers sista högtidsfest: ”Alla skulle ha en tant Inger att gå till!”.