- En sån här dag skulle man sitta ute på isen vid ett pimpelhål, säger min käraste vän och tittar ut genom fönstret från sin sjukhussäng.
Jag beundrar dig verkligen, som trots de tunga besked du fått om din sjukdom, kan vara så lugn, trygg och lika varm och hjärtlig som du alltid varit. Vi pratar så som vi alltid har gjort och då och då skrattar vi tillsammans precis som vanligt, ja allt känns nästan som vanligt ...
"Det är så skönt, vi har pratat igenom allt, planerat ... jag har inget att oroa mig för. Vi får ta det som det är och se tiden an, kanske kan jag bli starkare och varje dag ser jag som en bonus."
Jag kommer på mig själv med att nästa känna mig avundsjuk, naturligtvis inte på att vara svårt sjuk, men att ha tänkt igenom och vara trygg inför avskedet, det som vi alla ska igenom en dag.
Och tankarna går till att skriva ner viktiga saker i det så kallade vita arkivet.
Det är med sorg i hjärtat jag går därifrån, men också med en känsla av glädje och tacksamhet, tänk en sån förmånen jag har att ha en vän som kan förmedla styrka och glädje i en sån svår situation.
Tack för det min käraste vän, jag har dig i mina tankar och ingen kan ta dig ifrån mig.