En som fångade debatterna var bland annat Piteå-Tidningens huvudredaktör Salomon Salomonsson, själv politisk aktiv i Piteå stad, och som sedan nedtecknades för läsarna.
Den liberale tidningsmannen fångade på sitt sätt upp ordväxlingarna och konstaterade då att om det skulle spöka någonstans så borde det vara i Sockenstugan i Öjebyn.
– Där har andarna drabbat samman mer än någon annanstans i världen – om man undantar den ungerska riksdagen, konstaterade Salomonsson.
Han har bland annat fångat upp en replikväxling i samband med en kyrkostämma, där församlingens komminister Jonas Erik Björkqvist, far till biskopen och ledaren för Sigtunastiftelsen Manfred Björkqvist, var en av huvudaktörerna.
Jonas Erik Björkqvist ansågs som rabiat bokstavstroende präst och var stark högerman. Till kyrkstämman hade Björkqvist kommit in med en begäran om pengar till innanfönster till komministerbostället. Han fick inte stämmodeltagarna med sig, som avslog begäran.
Björkqvist uppges då ha blivit förargad och utbrast:
– Då stämman inte vill anslå medel till innanfönster åt mig, bekostar jag dem själv, men kom ihåg, att jag ar dem med då jag flyttar.
En av stämmodeltagarna, en bonde, begärde då ordet . Med känsla och övertygelse replikerade denne:
– På det ställe dit han kommer härifrån är det nog så varmt att det inte behövs några innanfönster.
Björkqvist flyttade efter en kort tid från Öjebyn till Gideå, där han tillträdde en tjänst som kyrkoherde för att sedan utnämnas till kontraktsprost.
I Gideå innehade han en hel del kommunal uppdrag. Det finns nedtecknat om Björkqvist att han verkade osympatisk på många genom sin strama ortodoxi och formalism. Han väckte även särskild uppmärksamhet då han, åberopande kyrkolagen, krävde ett sterbhus på böter, att tillfalla kyrkan och de fattiga. Anledningen var att bisättningen av den avlidne skett med talrikare följe än vad lagen tillät.
Björkqvist ådrog sig då en varning från Härnösands domkapitel.
Jonas Erik Björkqvist avled 1921, efter att de sista sex åren ha varit tjänstledig.
Redaktör Salomonsson har i sina anteckningar dammat av ett minne från tidigt 1900-tal, då han själv var redaktör för Norrbottens-Posten. Detta när Ivar Filipsson i Svensbyn, och några till, anordnat ett valmöte för riksdagsmannavalet. De var ute i god tid, sex månader före valet. Valmötet anordnades i Öjebyn. En stor publik hade infunnit sig, och många uppgavs vara ordentligt påstrukna.
Då Salomonsson vid mötet träffade en annan hemmansägare från Svensbyn frågade han vem som var ordförande för mötet och fick till svar: "n' Filippi opa Rocknes".
Framme vid katedern i möteslokalen tronade också Filipsson.
Det hölls många anföranden varav ett fastande i Salomonssons minne. Det var efter ett inlägg av redaktör Axel Sammuli från högertidningen Norrbottens Allehanda, där han var redaktör åren 1903-1912. En ganska så livad hemmansägare lär då ha skrikit:
– Tyst han Sammuli, å häv sig ned från talarstolen, han Filippi!
Mötet uppges ha varit början på den rörelse som ville få bort Pehr Svensson, Bondön, från riksdagsuppdraget.
Salomonsson konstaterar i samband med detta att många av de gamla "stamkunderna" vid stämmor gått all världens väg.
– Agge Clausén, med sitt klara framställningssätt och sitt stora förtroende finns ej mer. Pastor Nordström, som alltid med intresse åhörde förhandlingarna, men sällan deltog i debatten är också borta. "Jesen" likaledes. I stället har nya friska viljor kommit till.
Han nämner då förman C.A. Karlsson, snickare Nils Sjömark och nämndeman K.A. Bäckström.
Enligt Salomonsson var deras specialitet att hålla högern varm.
Av de gamla kommunalmännen konstaterade redaktör Salomonsson att August Danielsson i Böle var den som varit mest i elden.
– Nietzsche säger någonstans att det är en konst att dö i rättan tid. Men en liten omskrivning skulle man med hänsyn till August Danielsson kunna säga, att det är en konst att kunna prata lagom. Danielsson kan inte den konsten. Han talar i tid och otid på stämmorna, både då han kan bidra till ärendets utredning och inte. Och då Danielsson blir riktigt i tagen känner man sig frestad instämma med den gamla riksdagsmannen som, då han hörde en debatt, sa:
– Nu är förståendet avkopplat, nu är det bara käkarna som går.
Salomonsson konstaterar vidare att Danielsson genom små listiga finter försöker bringa motståndarna på det hala och sedan försöker slingra sig.
– Detta gör att han knappast inom något läger är omtyckt. Att sedan Danielsson är en begåvad och duktig karl är jag den förste att erkänna, avrundar Salomonsson.
En som också fångat Salomonssons intresse är Jonas Enberg, Svensbyns talesman vid sekelskiftet.
Enberg var gammal i gården vid de olika stämmorna.
– För den som ej känner till hans tungomål, låter hans ord som nygrekiska, påpekar Salomonsson.
Det var en gång en nyanställd länsman som deltog i kommunalstämmans förhandlingar. Enberg hade haft ett långt anförande, som replik på vad länsmannen sagt.
Länsmannen lär då ha irriterat sagt:
– Jag förstår inte vad Enberg säger.
– Kors, je stjell ju på dej allt va´je ork, lär Enberg ha svarat.