Söndagen före domsöndagen: Vaksamhet och väntan
”Pappa, hur länge är det kvar innan jag fyller år?” Det är inte lätt att fylla år i slutet av december. Inte så att en får vänta längre på sin födelsedag än någon annan, men mot slutet av året kanske det känns så. För egen del är det något med novembermörkret. Det är liksom inte den tiden på året jag är mest sugen på att vänta. Och så är vi inne i den delen av kyrkoåret som handlar om just vaksamhet och väntan, den yttersta tiden och det som kommer sen. Kan inte det bara vara nu!
Det finns ju fler typer av väntan än den på födelsedagen; väntan på att toaletten ska bli ledig, väntan på att relationer ska redas ut, väntan på ett liv som ska ta sin början eller ett som närmar sig sitt slut. Och de olika typerna av väntan påverkar oss på olika sätt. Ibland handlar väntan om en förväntan som i en slags längtan.
Vad väntar du på? Och vad behöver du i din väntan? Behöver du tröstens ord? Vaksamhetens ord? Vägledningens ord? Behöver du hjälp och mod att vara i din väntan? Vad behöver du för att du ska kunna leva i och med din väntan och förväntan?
Jag har en förväntan att den Gud som ville ditt och mitt liv inte bara vill dela din väntan, förväntan och längtan, utan allt i ditt liv. Gud finns där! Så blir min bön inför denna helg: Gud tack att du både vill möta och dela min väntan, längtan och förväntan! Möt oss var vi än befinner oss i livet! Amen.