Nykterhetssällskapen drev en hård kamp mot "brännvinsdraken", det vill säga husbehovsbränningen.
Förbuden medförde att en omfattande illegal marknad uppstod. Vid
sekelskiftet var förhållandena i exempelvis kåkstaden som växte upp i Malmberget, och trots att formellt förbud existerade, närmast kaotisk. Lönnkrogar öppnades i rask takt. Försäljare gjorde stora
affärer genom att förse den illegala entreprenörsverksamheten med alkohol. Svartkrogarna hade ett gott fäste och med goda utkomster.
En omtalad lönnkrögare i Pitebygden var "Holmdahlskan", omnämnd i tidningsspalterna i mitten av 1800-talet och vars verksamhet även var omvittnad i grannstaden Skellefteå. År 1853 rapporteras exempelvis från sommarmarknaden i Skellefteå att en av de mest aktiva lönnkrogarna drevs av "Holmdahlskan" från Piteå.
"Vi vilja nämna den
beryktade Holmdahlskan från Piteå, som efter berättelse skall haft flera rum sig upplåtna i badhuset mellan staden och kyrkostaden", rapporterar tidningen Norrbottens Posten. Med andra ord aktivt och organiserat.
Detta i en tid när en riksdagsmannabonde yttrade: "En sup åt arbetaren är bättre än en bit bröd".
Det var svårt för en kvinna att försörja sig på den tiden, och frestelsen att tjäna en slant på att sälja dricka var nog stor. Något som för övrigt återkommer i tingsreferat fram till 1930-talet, där ett antal namngivna kvinnor hamnade inför rätta för hembränneri och försäljning.
Piteå stads handlare försökte få till stånd ett nyktrare Piteå genom att inte sälja brännvin i mindre mått än en kanna och att det inte i bod eller bodkammare skulle bortskänkas brännvin att dricka. Två handlare ställde sig utanför överenskommelsen.
Tidskriften Pietisten, som utgavs under den stora väckelsen på 1800-talet, uppmärksammade vid ett tillfälle "Holmdahlskan". Tidskriften, som Rosviks-ättlingen C.O. Rosenius senare blev utgivare för, behandlar lönnkrögeriet och kvinnan från Piteå i en insändare år 1856.
"Berusningens fröjd är falsk så kan man ha skäl att fråga vad man skall med rycksdryckers fördärvliga smörja. Är denna åter så kostelig, som man påstår, åtminstone med gärningen, då man gärna bruka och ej vill försaka så vore våra krögare våra större patrioter, ej däribland till för gällandes Piteå-Holmdahlskan, som köper ankare av rådmän och som far på marknader, för att "göra gott emot var man". Men varför förföljer man en sådan välgörarinna, som väl snarare borde få eklövskrans eller Vasaorden för att hon gör sin nästa smord med den svenska nektaren, som blivit så dyr att vi äro i fara att förtorka och uppgivas i brist på "husbehov".
Tidningen tyckte att den nya brännvinsordningen visade välgörande verkningar men tillade: "Genom det att brännvinets nektar fördyrades och tillfället att få det försvårades minskades visserligen supandet. Många utarmade drinkare hade icke råd att köpa en kanna, än mindre 15, som skulle vara minimum. Men nu begynte de slemma lönnkrögarna sin mörka rörelse varur blott några handlande hade en slem vinning. Om någon av sådana handelsmän även bötfälldes för sitt förrädiska brott så blev de blott flitigare eller uppstodo andra mera samvetslösa och illvilliga, som exempelvis blott sålde åt barn eller stängde krogdörren då de hade en drinkarskara samlad. Så kan till exempel en storköpare vid en enda helg vinna flera hundra riksdaler riksmynt, således mer än Judas, som nöjde sig med 30 silverpenningar".
Tidningen hoppades att dessa personer skulle komma i något bättringens svettbad. "Give Gud att det skedde snart så de ej får svettas i det eviga bränneriet".