Personen ifråga erinrar sig ryssarnas besök hos våra förfäder, inte i fredliga syften, och väcker till liv en skildring när ryssarna under marsch norrifrån på väg mot Sävar och Ratan i Umeåtrakten slog läger i Rosvik. I brist på mat levde de ryska soldaterna på svenskarnas bekostnad genom att plundra.
Mycket talar för att det var en så kallad rotesoldat, Johan Hjelte, från Trundavan som var med om upplevelserna. Han ingick senare som soldat för roten Dristig i Håkansön. Johan Hjelte-Dristig gifte sig med dannemansdottern Anna Olsdotter från Håkansön. Danneman står för självägande bonde, en hedersman.
På sin ålderdom brukade han ofta, med tårfyllda ögon, berätta om händelsen från sin ungdomstid.
Hämtade kreatur
Soldaten Dristig, med titeln fältjägare, gick ur tiden 1863. Han var då 74 år.
- Och det var ett verkligt nöje att höra honom, har det nedtecknats.
Allt utspelades vid en tidpunkt när ryssarna hade förbjudit lokalbefolkningen, vid stränga straff, att bära vapen. Bröt någon mot vapenlagen kunde det straffas med döden. Det innebar att svenskarna, utan att kunna försvara sig, fick stå och se på hur ryssarna hämtade kreatur från ladugårdarna och slaktade dem.
- Då det vid denna tid inte var någon egentlig fred mellan Sverige och Ryssland var nämnda ryssar snarare att anse som rövarband än en krigarskara, noteras det i berättelsen som forsätter:
- De dröjde många dagar i Rosvik. Några stycken tog sig därför nöjet att gå ut på jakt. En del till den norr om Rosvik liggande skogsmarken. Tre gick till den strax utanför Rosvik liggande Trundön, vilken genom en landtunga är förenad med fastlandet.
Hårt straff väntade
På Trundön bodde vid denna tid bara några få bönder och en soldat vid namn Olof Hjelte, som gick ur tiden 1835, 73 år gammal.
- Denne hade en son, en nittonårig yngling som samma dag gick ute på jakt, oaktat denna tid var det förbjudet vid dödsstraff för varje svensk medborgare att bära vapen men det frågade icke vår unge Hjellte efter utan han gick med bössan i hand där honom så behagade.
Ganska snart stötte han ihop med de tre ryssarna, som vandrat från Rosvik.
Enligt berättelsen plockade de ryska soldaterna av den unge Hjelte hans vapen och tvingade honom följa med dem.
- Som Hjelte var stor och stark företog ryssarna en ganska stor försiktighet
Två av ryssarna gick på ömse sidor av Hjelte och den tredje efter honom, med fälld bajonett.
Hjelte insåg i den situationen att det var omöjligt att göra motstånd. Under promenaden började han dock överväga hur han skulle klara sig ur knipan eftersom han förstod att ett hårt straff väntade honom när han skulle föras till det ryska högkvarteret.
Ströps till döds
Under vandringen skulle sällskapet passera en bäck, vilken de måste hoppa över på några utlagda stenar.
- Därvid släppte den av ryssarna som gick vid hans högra sida Hjeltes hand för att först gå över. Genast passade Hjelte på tillfället då handen blev ledig och gratulerade ryssen som var på hans vänstra sida med en riktig örfil så att denne föll till marken, och med det samma fattade han tag i den tredjes gevär och allt Hjelte hava velat skona ryssen men han var även rädd om sitt eget liv, lyder berättarens ord.
Med en soldat medvetslös vid sin sida kom han sedan i slagsmål med den soldat som hoppat över bäcken. Ett slagsmål som sedan slutade med att ryssen slogs ihjäl. När den medvetslöse soldaten vaknade upp gav sig Hjelte även på honom och ströp denne till döds.
Den tredje ryske soldaten hade i tumultet tagit sig över bäcken och försvunnit i riktning mot Trundön. Hjelte antog att denne soldat skulle rapportera till den ryska armén vad som hänt och att han då skulle bli dödad. Därför tog Hjelte beslutet att förfölja den ryske soldaten, i syfte att döda honom. Väl på Trundön fann Hjelte den ryske soldaten en stuga och som, när han påträffades, bad för sitt liv. Men bönerna hjälpte inte.
Med en yxa slog Johan Hjelte ihjäl soldaten.
- Hjelte nedgrävde nu liket i sanden, sedan begrov han de två andra. Efterforskningar anställdes efter de omkomna, men utan resultat. De kunde inte återfinnas, berättas det vidare.
Grävde ned soldaterna
När ryssarna gjort sitt i Rosvik fortsatte marschen söderut, mot Porsnäs.
I Porsnäs gästgivargård gjorde ryssarna, enligt berättelsen, ett litet uppehåll. Två av soldaterna blev kvar i Porsnäs. De fortsatte längre in i Porsnäs och stannade vid en gård öster om Porsnäsfjärden, som ägdes av Lars Larsson Knuss. Där tog de sin tillflykt till en hölada.
Under natten gick de två soldaterna in i Knuss ladugård och tog ut en ko för slakt.
De ertappades av Knuss, som var en handlingens man. Han tvekade inte att på egen hand skipa rättvisa. Larsson Knuss slog ihjäl de bägge soldaterna och begravde dem vid en backe, sedan kallad Dömansbacken.
Noterbart är att det i ladugården på fastigheten så sent som i mitten av 1990-talet påträffades två bajonetter, av äldre datum, vilka tidigare varit nedgrävda. Ladan som låg alldeles intill, där ryssarna tagit in, är dock riven sedan länge. Den uppges ha legat på ett stenröse vid nuvarande Harrbäcksvägen. I dess närhet grävde Lars Larsson Knuss ned de ryska soldaterna.