På den plats där Lillpite Bygdegård nu står fanns tidigare en Norrbottensgård som 1924 flyttades till Gultzaudden i Luleå för att omkring 1970 flyttas till Hägnan i Gammelstan där den kallas för Pite-gården.
Den gård som nu är Lillpitebyns hembygdsgård kallas fortfarande för Legdgården efter bröderna som bodde där och som kallades för Legdpojka. De hette Helmer, Johan och Frans, samtliga ogifta. När de började bli gamla bjöd de ut hemmanet till salu och fick också en som var intresserad och som bjöd en summa för hemmanet. De kom överens att träffas om 14 dagar för att skriva köpet. När de 14 dagarna gått så träffade de igen köparen men det blev inget köp. Bröderna sade: Har du råd att betala så mycket så har vi råd att behålla det.
Bröderna anställde en gång en hushållerska som var känd för att inte vara så händig. När en granne fick höra att de anställt denna kvinna så gick han till dem för att höra vad de tyckte om henne som hushållerska. Han trodde att de skulle säga något ofördelaktigt och fick då till svar: Hon är bra till det hon duger till.
För många år sedan fanns det en man i Lillpite som hette Ernst Hugo Brännström, en mycket godhjärtad man som vid behov hjälpte många. Som närmaste granne till Brännströms bodde fyra bröder som kallades för Koras-pojka. Namnet efter soldatnamnet Courage. De var inte speciellt rena och deras kläder var väldigt gamla. En gång blev en av bröderna sjuk och Brännström åkte med honom till Piteå lasarett. Vid ankomsten dit sade en syster: Hur kan du komma hit med en så smutsig man. Vi vill inte ta hand om honom.
Då sade Brännström: Det är bara så att ni tar hand om honom annars så far jag hem efter tre till. Han blev omhändertagen.
En man i byn kallades för Samels-brorn. En gång kom han osams med grannens hustru och sparkade henne i ändan. Blev inkallad inför tinget och blev bötfälld med 10 kronor. När domaren frågade om han var nöjd med böterna så svarade han: Jag är nöjd med domen men betalar gärna 10 kronor till om jag får sparka henne en gång till.
Förr i tiden var det ofta skidtävlingar i byarna. En som deltog hette Gottfrid Viklund, en skojfrisk man.
Efter en tävling där han deltog blev han som vanligt sist och yttrade då: Det är konstigt att ju fort jag åker så blir jag alltid sist.
En gång fick han ett jobb i Jokkmokk och körde sin bil dit från Lillpite. Han körde alltid sakta och när han kom till Jokkmokk så stod det 50 på skyltarna där. Då sade han: Jaha, nu måste man öka.