Helen Lindbäck värdesätter ord, dels i sitt yrke, dels som privatperson. Prästämbetet är hennes kall och tron följer med henne hem. Den lyser i hennes ögon, medveten och klar.
En gudstjänst
Inför en begravning av medlemmar i Svenska kyrkan träffar Helen Lindbäck anhöriga till den döde. Genom samtal som kallas sorgehus får hon reda på den dödes uppväxt och personlighet. Informationen tar hon med sig när hon skriver griftetalet som hon senare håller under gudstjänsten.- En begravning är som en vanlig gudstjänst, den är öppen för alla
Hon upplever att just hennes ord har betydelse för trösten som behöver finnas i kyrkan under en begravningsgudstjänst. Stämningen är alltid laddad.
- Jag berörs vansinnigt mycket när de anhöriga står runt kistan och tar farväl. Men jag börjar inte gråta, jag kan inte släppa på min yrkesroll, säger Helen Lindbäck.
I griftetalet sammanfattas den dödes liv, därför är hon noga med formuleringarna. Utöver vad de anhöriga berättar drar Helen Lindbäck slutsatser från dödsannonsen som publiceras i tidningen. Symbolen, som vanligtvis brukar vara ett kors eller en soluppgång, berättar om den döde var troende eller inte. Religiösa personer väljer oftast kors.
Den röda skatten
Helen Lindbäck ser begravningsgudstjänsten som en viktig del av sorgearbetet för de närmast sörjande.- I gudstjänsten ger vi människan tillbaka till Gud.
På färden är musiken betydande. Psalmboken är församlingens röda skatt, i den finns sånger för tröst. Musiken är också en känslig del av gudstjänsten. Vissa sånger är mer passande än andra.
Helen Lindbäck berättar om ett gränsfall när anhöriga för några år sedan ville ha "De sista ljuva åren" med Lasse Stefanz.
- Vi fick ge oss den gången. För de anhöriga fanns inga andra alternativ.
Helen Lindbäck önskar att fler människor påverkade sin begravning mer. Hon upplever människor som slutna och ovilliga att tala om döden.
- Döden är det enda säkra vi vet, den berör oss alla, säger hon.
Psalmer bestäms
En förmiddag tar Helen Lindbäck emot två anhöriga som nyligen mist sin mor.- Sista veckan var mamma inte kontaktbar, säger dottern.
Helen Lindbäck ställer frågor som får dottern och sonen till den avlidna kvinnan att berätta. En livshistoria flätas. Hon hade ett bra liv, kommer syskonen fram till. Men hon hade velat resa mer, säger sonen.
Tillsammans med Helen Lindbäck bestämmer de tre psalmer. "Blott en dag" får inleda gudstjänsten. Övriga psalmer blir "Var inte rädd" och "Bred dina vida vingar". Helen Lindbäck behöver inte bläddra i psalmboken, hon kan numren utantill.
Efter gudstjänsten flyttas kistan med bil till kyrkogården som bara ligger några hundra meter från kyrkan. Kyrkklockorna slutar inte ringa förrän kistan är nere i jorden.