Propagandan för hästkött på matsedeln tog fart på allvar i en tid då kor, hästar och getter sprang lösa på Piteås gator. Då klagomål kom från invånarna att de som hade getter, när de släpptes ut för bete i stadens närhet, var dåliga på att hålla dem inhägnade eller tjudrade. Getterna påträffades inne i stadsbebyggelsen. Det föranledde stadsfiskalen Mauritz Engman att utfärda en kungörelse med maning att hålla ordning på djuren.
- De som äger husdjur vare pliktiga att ovillkorligen medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt om dem hålla sådan vård att de inte olovligen intrampa på annans ägor och där skada göra, klargjordes det i en kungörelse 1859.
Betala för mulbete
Tio år tidigare hade signaturen Vän av ordning, i en tidningsinsändare, uppmärksammat stadsborna på oskicket att utan tillsyn lämna hästar och andra kreatur lösa på stadens torg och gator. Det konstaterades bland annat att kor och hästar betade på stadens kyrkogård.
Ladugårdsbyggnader fanns då vid flera fastigheter i centrala Piteå. Så sent som 1865 konstateras att ladugårdsbyggnaden på före detta residenstomten, där landshövdingen bodde, mellan Prästgårdsgatan och Storgatan skulle avsynas.
Stadens invånare fick betala för mulbete en riksdaler riksmynt och 25 öre för ett kokreatur för bete på Stadsön eller andra utmarker intill staden medan en häst betingade ett pris av fyra riksdaler och 5 öre riksmynt.
Präster mot hästkött
Det här var under en tid då priset på livsmedel steg kraftigt, dag för dag. Röster höjdes för att kraftfullt motverka förhållandet, genom att skapa större tillgång på livsmedel.
- Varje åtgärd som syftar åt det hållet måste vinna bifall och understöd. En sådan åtgärd, en väsentlig vikt i detta avseende, är det bemödande som på flera ställen inom vårt fädernesland göres, att bringa i bruk förtärandet av kött utav hästar, anförde den i Piteå utkommande tidningen Norrbottens Posten.
Kött från hästar vars döda kroppar lämnats att ruttna bort eller ätas upp av rovfåglar, måste tas till vara på ett bättre sätt, påpekades samtidigt i tidningen, och ytterst kraftfullt.
Propagandan för en ökad konsumtion av hästkött växte sig allt starkare från mitten av 1800-talet.
- Bland våra förfäder, en manlig och storväxt ätt, ansågs hästkött såsom en läckerhet och endast prästasamfundet avlägsnade detta slutligen från nordbors matsedel, då hästkötts ätande var en ceremoni vid våra fäders avgudatjänst och av munkarna framlades och utdömdes såsom en kvarleva av denna.
Men tiderna ändras konstaterade Norrbottens Posten och tyckte att det var dags att i Piteåbygden rulla av sig förfädernas boja.
- På landsbygden har man börja använda sig av detta ädla djurs kött och naturligtvis funnit sig väl av. Heder åt dem som föregå sina grannar med goda exempel härutinnan, skrev Norrbottens Posten .
Förvandlades till korv
I gamla tider var det svårt att övertyga folk om att äta hästkött eftersom hästen betraktades som ett asdjur. Förtäring av hästkött var tabu för många människor. När hästköttet lanserades var det dessutom många gånger gammalt, hårt och torrt. Inte alls så fint som det som finns nu.
Sett till hetsen mot just hästkött kan konstateras att långt tillbaka i tiden utgjorde vilda hästar en viktig källa till föda. I många delar av Europa, fortsatte konsumtionen av hästkött hela medeltiden fram till modern tid, trots påvliga förbud mot hästkött år 732.
På olika håll i landet började folk så småningom smaka allt mer på hästkorv. Redan i början av 1900-talet berättas om hur det magra och fina köttet från hästar som tjänat ut stoppades i köttkvarnar och förvandlades till korv.
I Storbritannien åts häst och åsnekött i rätt stora mängder fram till 1930-talet. Efterkrigstidens livsmedelsbrist medförde att populariteten för hästkött ökade i USA och där smaken beskrivs som "söt, rik, konstigt mjukt kött och närmare nötkött än vilt".
Billigt kött
Långt in i modern tid serverades hos många av de kaféer som fanns i bygden limpsmörgåsar, som ofta hade som pålägg rökt kött. Hästkött var billigt på den tiden. I början av 1900-taket kostade ett kilo fint hästkött 75 öre kilot. På smörgåsarna placerades stora fina skivor och inget hoppressat som det numera är.