I en tid när hästar svarade för de allmänna kommunikationerna stod de, i de flesta fall, och skakade på huvudena och klingade med betten, otåliga och ville iväg på sina uppdrag. Ett av många uppdrag var bland annat att transportera personer mellan olika gästgivargårdar.
Ibland var hästarna uttröttade efter att ha fått slita på åkrarna hela dagen. Normalt skulle skjutsbonden följa med ekipaget till nästa gästgivargård, för att där kunna föra med sig sin häst hem. Det förekom att förnäma resenärer inte ville ha bonden på sin vagn och att denne fick springa efter hela vägen till nästa gästgivargård för att där kunna hämta sina hästar.
För viktiga ärenden anlitades också hästskjutsarna, till att transportera varor, barnmorskor, sjuka personer, läkare, skogstjänstemän, lärare, fjärdingsmän och avlidna till begravningsceremonierna.
Nya sätt att resa blev slutet för flera gästgiverier och därmed också en del av hästtrafiken. Restiden med tåg minskade markant. Järnvägen mellan exempelvis Piteå och Älvsbyn gjorde att hästskjutsarna som färdades efter sträckan blev färre. Ångbåtslinjerna efter Piteälven och mellan byarna samt efter kuststäderna mot Stockholm tog också över en del av den roll hästskjutsarna haft. Sedan kom bilen och bussarna.
Bläddrar man i de gulnade tidningsläggen finns många intressanta uppgifter om hästens viktiga roll i samhället. I olika samhällsuppgifter och i skogen.
1886 rapporteras om att inte mindre än tre svåra olyckor med hästskjutsar inträffat på kort tid.
Arbetaren Isak Lindberg, 41 år, från Heden i Öjebyn bröt den 30 oktober nacken av sig och avled. Detta efter att ha stigit upp i en vagn vid Storfors sågverk. Hästen ryckte då till så att Lindberg föll med huvudet före mot marken. Han fördes till den sista vilan den 7 november.
Lindberg var sedan 1881 gift med pigan Lovisa Sandberg och makarna hade en son Fritz Hjalmar, som vid faderns död var ett och ett halvt år gammal. Lovisa Sandberg gifte 1890 om sig med Peter Anton Larsson från Öjebyn och fick i det äktenskapet en dotter och en son.
I Sjulsmark skadades 22-åriga Augusta Olofsson från Sjulsmark samt en av hennes bröder. Detta när hästen kom i sken. En 12-årig pojke som följde med klarade sig utan skador.
Folkbokföringen berättar att Anna Augusta senare gifte sig med fyra år yngre Karl August Lundberg och gick ur tiden 1907. I kyrkboken finns antecknat en dotter, född som "oäkta". Makarna gifte sig ett halvt år efter dotterns födelse.
Bonden Karl Fredrik Hedqvist från Kopparnäs skadades vid den så kallade Stegelbacken, efter dåvarande rikslandsvägen mellan Norrfjärden och Öjebyn. Han kastades ur vagnen när hästen plötsligt svängde in på en skogsväg. Hedqvist låg skadad hela natten på platsen och var illa däran.
Han kom undan äventyret med livet i behåll och avled 1893, 65 år gammal.
I närheten, 71 år tidigare, avrättades två personer från Kopparnäs och sedan steglades. De hade gjort sig skyldiga till mord. Det påstås att det "spökar" på platsen . Kan hästen ha fått känning av övernaturliga krafter?
1887 omkom Johan Ölund från Heden, Öjebyn, när han ramlade ner från ett hölass. "Fick troligen svindel" rapporterar tidningen Norrbottens Posten. "Krossning av ryggraden" skrev läkaren i dödsattesten. Ölund var 56 år.
Samma år påträffades bonden Oskar Bergvall från Böle medvetslös på vägen intill en höskrinda. Han var på väg till lappmarken med hö.
Bergvall dog 33 år gammal, år 1889.
Bergvall gifte sig 1884 med Erika Helena Nilsdotter från Sjulsmark. Vid sin död efterlämnade han makan, en femårig dotter och en ettårig son.
Under rubriken "Trafikolycka" fick läsarna av Norrbottens Posten år 1891 veta att Johan Sundström från Jävre dödsskadades när hans häst blev skrämd av en omkörande häst, försedd med "mycket skrammel". Hästen kom över fimmelstången (gammalt ord för skakel). Risslan hamnade i diket och slogs sönder, Sundström släpade med och fick svåra skador. Han avled på lasarettet i Piteå efter ett par dygn. Sundström var 54 år gammal och ogift.