Harald Hedkvist har avlidit
Han var inte enbart en tidningslegend i sin livstid. Det inflytande som strömmat ut från hans personlighet och livsgärning kommer för oss vid Piteå-Tidningen att leva långt efter det hans stämma nu tystnat.
Harald var minnesgod och generös till sin läggning. Han hörde regelbundet av sig till sin tidigare arbetsplats med en blandning av förmaningar, uppmaningar och undringar. Ibland för att släppa loss sin berättarglädje och därmed med en uppriktig önskan att bidra till innehållet i tidningen. Hans förråd av historier föreföll outtömligt. Det blir tomt att inte längre ha den här regelbundna kontakten. Han intresse för språket har snart sagt varje PT-medarbetare fått ta del av.
Han förvärvade många kunskaper och erfarenheter om livet och som blev till en berättelse om människor som levde i flödande medmänsklighet och dog i den. Här fanns människorna som påverkade hans sätt att uppfatta och omfatta världen i tillväxten som människa. Harald berättar om människor som var furor i skogen eller som kornet på åkern. De föddes till liv, de växte upp, de skördade och skördades.
Han var en tillgång för många som velat fördjupa sig i de lokala förhållandena. Han hade kunskaper om människorna i många byar. En ovärderlig tillgång för många släkt- och hembygdsforskare. Han träffade genom åren många betydande människor, inte minst politiker och opinionsbildare - och kunde själv bilda opinion i viktiga frågor.
Han arbetade 27 år i tidningens tjänst innan pensionen 1 januari 1980. Först som lokalredaktör i Arvidsjaur under åren 1947-1954 och sedan som reporter och ledarskribent vid centralredaktionen i Piteå under åren 1959-1979.
Harald funderade inte så mycket på vad som skulle komma i en evighet. Nej, för det religiösa evighetsperspektivet var han inte. För honom var det mera devisen: att göra det bästa i det här jordelivet. Lika mycket som Harald såg tillbaka i samtalen såg han också framåt.
Händelser och upplevelser fanns det gott om i hans liv. Det handlade om obygd, knapphet med tillgångar i barndomshemmet i Lyckoträsk och hur sedan ungdomsåren formade karaktären.
Han blev tidigt faderlös. Mamman blev lämnad ensam med tio barn i väglöst land. Harald fick ett nytt hem som fosterbarn hos Johan August och Maria Lund på Johanneslund i Åträsk.
Ett ställe han senare blev ägare till och vilket numera används som sommarställe av hela familjen.
I unga år slet han tungt i skogen. Med sitt vakna intellekt insåg han snart bristerna i samhället och förstod också att det fanns möjligheter att hjälpa till med samhällets förvandling i positiv riktning. Det blev facklig verksamhet, kurser och annat på förkovrandets väg. Han kunde så småningom efter ett antal skogsarbetarår lägga sågen och yxan åt och anställdes som den förste ABF-studieinstruktören. Han fick då hjälpa andra att förkovra sig i samhällets förvandling. Harald arbetade med att sprida intresset för folkbildning bland den breda allmänheten. Det ordnades även med boklådor där låntagarna gavs möjlighet att förkovra sig i litteratur.
För PT utgjorde Harald inte bara en välskrivande, kunnig och omdömesgill journalist och medarbetare. Hans kapacitet räckte också till mycket annat. Han var en tid kommunalpolitiskt verksam. När han började kommentera det politiska i tidningen avvecklade han de kommunala uppdragen, vilka genom åren blev många.
Ifråga om de ädla pitemålet var han ett levande lexikon och en perfekt uttolkare, vilket medförde att han medverkade vid tillkomsten av ett lexikon om pitemålet
Hans fritid blandades med intressen som fiske, musik, simning, cykling och lösa korsord. För att inte tala om alla dessa resor, till alla världsdelar. Han sjöng gärna, såväl solo som i kör. Nu får andra sjunga för honom den sång han en gång komponerade, " En sång till hembygden" - och som han så högt älskade - till melodin Entonigt klingar den lilla klockan.
Så jobbar vi med nyheter