Min älskade pappa Halvard somnade stilla in på trettondagsaftonskvällen, med sin älskade Anna-Lisa, sonen Tobbe och mig vid sin sida. Han fick ett långt och innehållsrikt liv.
Barnaåren i ett kronotorp var svåra, han var ofta tvungen att stanna hemma från skolan för att hjälpa till med försörjningen. Pappa kom tidigt ut i yrkeslivet, först i skogen och sen kom hans yrkesliv att präglas av motordrivna fordon.
Jag minns mina tidiga barnaår som väldigt lyckliga. Pappa var en fantastisk "häst" att rida på och han var oerhört tolerant mot oss barn. Jag minns också våra utfärder på "125-an", en motorcykel där vi rymdes hela familjen, Roger satt framför pappa på tanken, sen satt jag där bakom, och längst bak satt mamma på pakethållaren, som var förlängd med någon plankstump eller vedträ, buntad med en kudde. Vi hade inga skinnkläder eller hjälmar, men farten var nog inte så hög som jag minns den, så vi klarade oss från olyckor. Som barn blev vi alltid uppskattade efter våra förmågor, och jag fick stöd för mitt udda utbildnings- och yrkesval.
Efter avslutat yrkesliv hittade han nya intressen och sysselsättningar. Förutom att umgås med barnbarnen ägande han sig i stor utsträckning åt kyrkopolitisk verksamhet. Han har dessutom plockat åtskilliga liter bär av alla de slag, bland annat vita hallon som fanns i "Bersika, och dessutom broderat, troligen, miljontals korsstygn. Bären har vi ätit upp, men alla broderialster, dukar, tavlor, gardiner med mera finns kvar som minnen.
Han, en fattig torparunge, uppskattade att han kunde resa runt i världen. De resor han gjorde till olika världsdelar var till stor glädje för honom, inte minst som minnen på gamla dar.
Många blev åren du vandrade här, så trogen och verksam i tiden. Nu mättad av ålder förunnat dig är att njuta den eviga friden.
Jag saknar honom så, han fattas mig, men jag unnar honom vilan.