Gustaf Danielsson

Nära till skogen, nära till älven. I Broforsen, ett par kilometer från Tvärån, trivdes Gustaf. Brofors med stor gårdsplan, och uthuslänga mot skogskanten. Boningshuset, den gamla timringen som åldrats så vackert av tjäran som pressats fram under många soliga dagar. Utsikt mot "Lillklinten", ljudet från forsbruset som stiger och faller med väder och vind, kallkällans klara välsmakande vatten. Det kändes tryggt att vinterveden fanns under tak, huggen och klar. Här kunde Gustaf vara sig själv, som det naturbarn han var. Frihet är att ostörd "slå en drill" bakom knuten.
Att vandra skogsstigen i motlutet upp på "Ränna"- hjortronmyren som välkomnande öppnar sig. Gustaf blev upprymd av alla bär han såg och kom hem svettig och lite andfådd men belåten över den fyllda hinken. Men "döm sko våra måogen åte man plåkk döm."
Tänk att få bo mitt i jaktmarkerna och ha möjlighet att jaga både småvilt och älg. När Gustaf under en tid ägde en jämthund, Jack, med rykte om sig att vara en duktig älghund, tog intresset för älgjakt överhanden. Han berättade ingående och med inlevelse om hundens sök och hur taktfast ståndskallet ekade. Jack hade "ställt" älgen. Nu började den spännande försiktiga förflyttningen, insmygningen, för att lokalisera älg och hund. "Fritt skottfält är ett måste för att undvika rikoschett och i värsta fall träffa hunden. Hjärtat bankar och andhämtningen blir häftigare när älgen syns i kikarsiktet."
En del jägare hörde av sig och ville köpa Jack, men hunden var inte till salu, "man säljer inte en familjemedlem."
Gutafs krafter räckte inte för att delta i årets älgjakt. Han blev märkbart rörd och glad när jaktlaget delade med sig av köttet och skänkte honom en "lott."
Bagarstugan i Tvärån var ett ställde där Nora och jag umgicks med Gustaf och Marta. Gustaf ville att vi skulle baka även i år och hade som vanligt kört fram ved. Den här gången sov vi över i deras nya hem "Svenses" och vi är tacksamma över att vi fick en minnesvärd kväll i lugn och ro.
Marta och Gustaf hade många gemensamma intressen. Tillsammans, tvåsamhet, de var ett par och Gustafs lite hetsiga temperament balanserades av Martas lugn.
Ett kärt tillhåll för Gustav var Brännträsk, Martas hemby. Här skulle han ro sina sista årtag, denna höst. Hösten, lövfallet och vemodets tid, men kommande löftesrika vår är ju redan förberedd.
Brännträsket bjuder på en lugn blank vattenspegel denna oktoberdag. Näten tas upp med förhoppning om storsik. Det är en högtidsstund för Gustaf. Mitt under bestyren tystnar han, reagerar inte på Martas uppmaning att ro, bara sitter stilla medan händerna håller årorna. Dessa se-kunder, i gränslandet, blir till ett oförglömligt tilltal. Med Martas ord: minnet av Gustafs leende och intensivt mörkblå lyckliga uppåtblickande ögon kommer jag att bära med mig så länge jag lever.