Jag vet inte om det är riktigt okej att ha idoler när man passerat 50-årsstrecket. Visst är Zlatan en fantastisk fotbollsspelare och Johan Olssons insats på VM-femmilen var magnifik. Men idoler för en som passerat de 50? Inte riktigt.
Men det finns en. En människa vars idolstatus i mina ögon förstärkts för varje år som gått. Och han var min idol redan när jag som sjuåring hade min första fotbollsträning på Heden. För då var han där. Som min fotbollstränare. Farbror Gunnar hette han. Egentligen Gunnar Öhlund, men för oss som ägnade oss åt någon form av idrott i SAIK var han ”farbror Gunnar”.
Det är både med sorg och saknad som jag tar del av beskedet om farbror Gunnars bortgång, även om jag väl känner till hur svårt han haft på det grund av sin sjukdom under de senaste åren. Men framför allt fylls jag av idel positiva minnen. Och de kommer jag att bära med mig.
Det var farbror Gunnar som var fotbollstränare, det var farbror Gunnar som var skidtränare när jag i 10-årsåldern började åka längdskidor och det var farbror Gunnar som tränade mina jämnåriga kompisar i ishockey. Inte nog med det, det var farbror Gunnar som drev SAIK:s ungdomsklubb, en särskild avdelning inom SAIK där vi ungdomar fick lära oss föreningsteknik och ansvarstagande. Med farbror Gunnar som ordförande och naturligtvis lärare för de ungdomar som i 14-15-årsåldern fick förtroendeuppdrag i världens bästa klubb. Det var farbror Gunnar som alltid hade med glass till ungdomsklubbens möten och ibland till fotbollsträningar, först från Strands Glass och sedan från GB där farbror Gunnar hade sitt jobb. Världens bästa jobb tyckte vi grabbar. Det var farbror Gunnar som i slutet på 70-talet, trots att ordet knappast var uppfunnet då, fungerade som min mentor under mina första år som ungdomsledare i SAIK.
Det var farbror Gunnar som var så mycket mer än en fotbollstränare, eller en skidtränare, eller en hockeytränare eller alla möjliga kategorier tillsammans. Det som var viktigast för farbror Gunnar var att fostra oss till att bli fina kamrater. Eller ”schyssta kompisar” som det heter numera. Och att det skulle gå bra för oss, inte bara inom idrotten.
Låt mig ge ett exempel som är minst 45 år gammalt. På den tiden höll jag till en hel del på Heden. Vi ”delade upp” och spelade fotboll med tre hörnor –straff eller ägnade oss åt något som kallades ”skjut ut”. Den här dagen var jag dock hemma. Jag såg att farbror Gunnars ”Bubbla” stod utanför entrén till min fars frisersalong och förstod att han snart skulle komma ut därifrån. Så jag dröjde kvar hemma på tomten för att få några ord med farbror Gunnar. Jag minns inte vad allt vi pratade om sittandes på bron till friseringen när han var färdigklippt. Men jag minns vad han sa precis innan han steg in i sin kära Folkvagn. Ordagrant så här: ”Det ska du veta Rikard, att du är alltid välkommen på Heden. Men först ska du ha gjort dina läxor”.
”Vi har så oerhört fina ungdomar i SAIK” sa farbror Gunnar ofta. Med betoning på oerhört. Och så var det. Och så är det. Och farbror Gunnar är nog den största anledningen till det.
När jag nu framför mitt varma och stora tack till farbror Gunnar, och också till hans hustru Maj-Britt som lät oss få all den tid vi fått av farbror Gunnar, så tror jag att jag gör mig till tolk för alla de grabbar och tjejer som växte upp med SAIK på 60-, 70- och 80-talet. Vi är hundratals.
Och för att använda ett av de adjektiv som farbror Gunnar ofta använde: Vi är så oerhört tacksamma.