24:e söndagen efter trefaldighet: Den yttersta tiden
”Säg oss när det skall hända och vad blir tecknet för din [Jesus] återkomst och för tidens slut?” Den frågan ställer Jesu lärjungar, men de får inte veta när utan Jesus beskriver istället världen med hungersnöd, jordbävningar och förföljelse av kristna. På något sätt är det som att Jesus beskriver världen så som den alltid har sett ut. Var alltså den yttersta tiden redan då eller är den nu?
Man skulle kunna ägna tid till att tyda tidens tecken. Kan den här jordbävningen vara ett tecken på att den yttersta tiden närmar sig? Är det inte så att tankarna kring tidens slut är mer förknippade med katastrof än med fullbordan, mer med oro än med glädje? Talet om den yttersta tiden inger inte automatiskt känslan av befrielse, utan kanske lika ofta känslan av rädsla.
Jag är inte särskilt intresserad av tecken i tiden som skulle visa på att vi nu är i den yttersta tiden. Däremot är jag fascinerad av tecken i vår tid som visar att Gud inte är bortglömd, eller att Gud inte har glömt oss. Tecken i tiden som visar att Gud är större än vi kan tänka eller ana och samtidigt så nära mig och mitt liv. Se dig omkring! Ser du tecknen – människor står upp för varandra, hjälper varandra och älskar varandra! Där barmhärtighet och kärlek bor – där är också Gud.
Så blir min bön inför denna helg: Gud hjälp oss att sätta vår tro, vårt hopp och vår tillit till dig – att du bär oss intill tidens ände.
Amen!