"Tåskgrobba", näckrosgropen, kallades området som sedan blev Piteå stadsträdgård, vid Storgatans östra ände vid Strömmen.
Här trivdes grodorna och kunde ostört föröka sig. De lät, i mängder, höras i parningstider med sina kväkanden. Innan stadens myndigheter beslutade sig för att fylla ut området och plantera lövträd.
Området fylldes igen med allt möjligt avfall, som enligt upprörda Pitebor egentligen borde ha förpassats till långt angränsade delar av stadens utkanter.
Det berättas att som utfyllnad användes söndrigt glas och porslin, gamla skor och en hel del sopor.
När området väl fått en lummig parkmiljö började invånarna oroa sig över den oordning som började råda, där Piteborna sommartid ville kunna njuta av ljuvlig kvällssvalka, efter dagens göromål och hetta.
- En plats som bör vara tillgänglig för allt anständigt folk, påpekades det i tidningen Norrbottens Posten.
Tillhåll för slödder
Flera av stadens invånare uttryckte obehag över att nalkas stadsträdgården. I synnerhet de som hade sin bostad i dess grannskap.
- Rätt ofta förekommer skränande nattliga uppträdande och scener utförda av ben- och huvudlösa sujetter (medlem av teatergrupp) komma en att undra om ej polis finnes för alla samhällsklasser, anfördes det i tidningen.
Ett anförande som avrundades med orden:
- Nog vore det "oförbarmerligt galant" om grannskapet finge sova i ro.
Allt det här utspelades i slutet av 1880-talet.
Några år senare, vid en tidpunkt då centrala Piteå hade 298 hus, klagades det över slum i Piteå. Repslagare A-G Sahlins stuga på Norrmalm hade nämligen under lång tid varit tillhåll för "all slags slödder" och i övrigt varit en vagel i ögat på grannarna.
- Den ruskiga bostaden är ett kärt tillhåll för luffare och annat slödder som här fira sina vilda orgier, konstaterade Norrbottens Posten.
Tidningen tyckte att det vore bäst om stugan jämnades med marken och den inneboende orkeslöse personen togs in i fattighuset - till fromma för honom själv och hans grannar.
Dessförinnan hade allmänheten, genom tidningen, velat göra polis och sundhetspolis uppmärksam på det i hög grad snuskiga skick som stugan befann sig i.
Vid en offentlig auktion i november 1904 såldes stugan för 35 kronor och 75 öre till en person i Hortlax, som lovade att föra huset till lantligare nejder
Första trottoaren
Färgen på husen i Piteå var ett diskussionsämnen för drygt 120 år sedan, då det påtalades att det i de flesta städer brukade det läggas an på att skapa vackra städer.
- I Piteå fortsätter man dock att bygga i "den gamla ladustilen". Det går att göra mycket med färgsättning, skriver Norrbottens Posten, som fördömer att man i Piteå målar endera med rött, gult eller smutsgrått om det skall vara gentilt.
- Att exempelvis måla ett hus ljusgult eller ljusgrått samt knutarna och fönsterprydnaderna vita är bestämt alldels misslyckat, påpekas det.
1886 rapporteras att magistraten hemställt hos stadsfullmäktige att alla sticktak på Piteås byggnader skulle vara borttagna innan 1890. Beredningsutskottet hade avstyrkt under motivering att länsstyrelsens utlåtande över stadsfullmäktiges beslut att taken skulle få ha sticktak intill 1895 års utgång.
1889 hade kyrkan och klockstapeln belagts med plåttak. Samma år beslutade för övrigt stadsfullmäktige att alla stadens byggnader, senast 1892, skulle vara försedda med asfaltpapper eller annat inte brandfarligt material.
Första trottaren
Det är i år 120 år sedan Piteå fick sin första trottoar. Den anlades efter dåvarande Sjögatan mellan Aronsgatan och Kyrkbrogatan. Detta efter ett förslag av apotekare C A Gellerstedt. Stadsfullmäktige klubbade igenom beslutet den 15 augusti 1893.
På grund av anläggandet av trottoaren måste häradshövding J.P. Kramér riva den veranda som utan tillstånd av stadsfullmäktige byggts av förre ägaren.
Tre år senare tas beslut att Lillbrogatan bryts och utfylls på sträckan Hamngatan - Hamnplan, att det läggs trottoar och rännstenen stensätts på Uddmansgatan ner till Sundskanalen, från Storgatan.
Gatuskyltning
Med gatuskyltningen var det si och så. År 1910 påpekades att "det var bättre förr". När det fanns cirka 1 000 invånare i centrala Piteå gavs det vägvisning.
1910, när invånarantalet var närmare 3000, tycktes Piteå ha förlorat gatuskyltarna och det saknades gårdsnummer enligt en insändare i Norrbottens Posten.
"När skall vi få offentliga namn på våra visserligen döpta gator, men ännu ej delgivna allmänheten som icke är i den lyckliga omständigheten att förfoga över en plankarta över Piteå.
Följande samtal utspann sig när man skulle ta reda på var en person bor:
- Var bor Adamsson
- Jo, mitt emot Petersson på nedre gatan
- Var ligger nedre gatan och vad är dess namn?
Svar:
- ????
Ja, vad skall svaras då det inte finns namnskyltar. Man skäms nära nog då en främling kommer till vår goda stad när man måste erkänna att det ej finns några namn på gatorna
Det verkar Grönköping", slutar insändaren.