"Gråträskborna är inte som andra människor"

I Gråträsk förekommer "inavel" så till den grad att byborna inte är som andra människor. Av den uppfattningen var löjtnanten vid Norrbottens artilleriregemente, sedermera överstelöjtnanten, Helmer Wanberg. Detta efter att han i början av 1900-talet besökt byn och samlat sina intryck i en resedagbok.

En liten detalj ur Gråträsk- skatten, som hittades 1898.

En liten detalj ur Gråträsk- skatten, som hittades 1898.

Foto: Robert Lundberg

PITEÅ2013-02-27 06:00

Wanberg beslutade sig för att på höstkanten, med hästen Figaro, rida efter den gamla militär-vägen från Boden till Östersund. En sträcka på drygt 63 mil, som tog en dryg vecka att avverka.

Han noterar att Gråträsk var en by som var känd eller rättare sagt ökänd i hela Norrbotten för inavel och pekar också ut två släktgrenar som sägs stå för inaveln.

- Deras slöhet och intelligens verkar nästan hemsk på främlingar.

Wanberg påpekar att an-
ledningen till detta är att byn inte har någon som helst beröring med grannbyarna

Verklig exportvara
- De lever här i ödemarken ett liv för sig. Men en mild försyn har ordnat så att människorna inte behöver lida nöd, konstaterar han i sina anteckningar som även
publicerades i tidningarna.

Det noteras att fisket i sjön Gråträsket är en viktig inkomstkälla för befolkningen, en verklig
exportvara.

- Agenter reser till och med hit för uppköpen. Det säljs fisk för flera tusen kronor årligen. Den egentliga fisksorten kallas för
sellak, en blankfisk, något större än löjan. Den har för övrigt stor likhet med småsik.

Wanberg noterar att den
mesta kända fornlämningen från Gråträsk, den så kallade Gråträskskatten, bara något år tidigare hittades vid sjön Tjautjer, år 1898, i samband med en utdikning av myren.

- I en timrad träkista hittades armringar och engelska silvermynt (kung Adalreds tid).
Antagligen utgörande det slags skatt som erlades till Nordens
vikingar för att undgå plund-ringar.

I kistan och strax utanför den hittades mängder av metallföremål. Det var mynt från olika
platser i hela norra Europa, redskap, smycken, glas och andra metallföremål som låg i timmerkistan. Föremålen var tillverkade mellan åren 700 e Kr och 1300.

Gråträskskatten var för
övrigt länge ett mysterium. I dag ses fynden utifrån ett samiskt sammanhang kopplat till vistes- och offerplatser i närheten.

Intelligent värd
Löjtnant Wanberg beklagar att Gråträskborna inte erbjöd
någonting att äta varför han fortsatte på hästryggen till Vallnäset. Han möter där en nyodlare.

- Har jag rätt uppfattat min
sagesman får en statens torpare ta emot 500 kronor kontant då torpet är uppfört, med timmer som uttagits från kronoskogen och
erhåller fritt arrende i 20 års tid.

Wanberg fick i ett enkelt men trevliga hem, under trivsamt samtal, en enkel måltid på en slags ölsoppa, smör, bröd och stekt
sellak.

- Voilá tout! utbrister Wanberg.

Han noterar att potatisen i
området frusit bort och att ägg var en sällsynthet.

- Det finns för gott om hökar för att befolkningen skall kunna idka hönsavel.

Innan Gråträsk hade löjtnant Wanberg med hästen passerat Vändträsk skjutstation och
berättar i sina anteckningar om mötet med värdshusvärden.

- Där mötte jag den intelligente värden Laestadius, som gjorde ett angenämt intryck, härstammande från de på 1600-talet bekanta Laestadierna. Den språksamme värden bjöd på whisky och
vichyvatten och snart var vi inne på det politiska området - men politik hör ej hit.

Arbetsföra lymlar
I sadeln fortsatte han sedan förbi Krokträsk och nådde småningom fram till Älvsbyn.

- Visserligen stod det anslaget på en tavla "Johannisfors skjutsstation", men då denna station inte syntes från vägen och bron över myrdiket inte var i det skick att jag ville riskera hästens ben red jag denna plats gladeligen förbi.

I Älvsbyn upplevde Wanberg ett härligt panorama.

- Då man reser med järnväg här förbi och ser den väldiga skylten med följande inskription "Älvsbyn, Norrbottens pärla" torde väl fler än jag ha framställt den
frågan: Skall detta vara något vackert. Men gå blott fram till byn och låt dina blickar följa Pite- älv, som lugnt och fridfullt slingar sig fram mellan de skogsklädda tjusande höjderna och du skall ej längre tvivla.

Efter att ha utfodrat Figaro med tre kilo havre gick ritten mot Sikträsk, där den nyanlagda vägen tog vid. Wanberg fortsatte sedan nå fram till Munksundsbolagets utgård "Fors". Förvaltaren tog emot och förplägade gästen på det bästa.

Av dagboken framgår att
Wanberg förde samtal om skog och skogsarbete.

- Vintertid betalas till skogsarbetare 3 á 4 kronor per dag tillika mat och ändå är det brist på folk. Hit skulle skickas alla
arbetsföra lymlar som i staden och kanske även på landsbygden går
omkring och tigger.

Frukost för 25 öre
På hästryggen gick ritten till Glommersträsk, efter att ha
passerat Grundsel, Holmträsk och sedan Gråträsk.

I Glommersträsk uttrycker Wanberg sin belåtenhet över att på gästgiveriet ha fått vila i en engelsk järnsäng.

Norsjö beskrivs som en vacker oas i öknen, med bland annat gatlyktor.

- Där finns handlanden av alla slag.

I Vormträsk mötte han en gammal gumma, där han tog in på hennes gård och bad om mat.

- Här badade både hästen och jag och åt oss mätta. Till frukost fick jag två ägg, smör, bröd, färsk potatis, ansjovis, gräddmjölk och kaffe. Då jag frågade vad det
kostade svarade gumman:

- 25 öre om inte herrn tycker det är för mycket.

När Wanberg lämnade Norrbotten och Västerbotten bakom sig skrev han följande:

- Vart jag kom har jag mött mycket vänlighet och öppenhjärtlighet.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om