Min far hade ett bageri i Uppsala. Man bakade mest spisbröd, hårda runda plattor av rågmjöl, av samma formatsom en sentida LP-skiva med ett stort hål i mitten. Men också mjukt matbröd, kaffebröd och ibland till och med Napoleonbakelser om konditorn var på rätt humör.
Under krigsåren i början av 1940-talet blev det ont kom mat, särskilt efter nödåren 1940 och 1941. Bröd, socker smör blev hårt ransonerade liksom nästan alla andra livsmedel, men någon hungersnöd hotade aldrig.
Mot slutet av kriget stod det klart före alla utom Hitler och Goebbels att Tyskland förlorat kriget och var på väg mot sin undergång. Norge var in i det sista ockuperat av tyska trupper, och den stora frågan var hur de skulle bete sig. Skulle de kapitulera vid krigsslutet eller skulle de fortsätta att slåss fanatiskt till siste man?
Många norrmän hade tagit sin tillflykt till Sverige undan tyskarna. Inför risken av svåra krigshandlingar i slutskedet tog de tillsammans med svenska myndigheter, bland andra Tage Erlander som då var statssekreterare i socialdepartementet initiativet att upprätta vad man kallade norska polistrupper i Sverige. Deras uppgift skulle vara att rycka in i Norge om nazistiska fanatiker skulle fortsätta sina våldshandlingar även efter en tysk kapitulation. Namnet polistrupper var missledande, det handlade i själva verket om rent en militär utbildning. Men det gällde att betona polisinsatsen för att lura tyskarna, vilket förmodligen inte gick så bra.
Unga norrmän anmälde sig till militärutbildning vid olika platser i Sverige. Ett av de större utbildningslägren förlades till Gottröra ett par mil öster om Uppsala, ungefär på den plats där Arlanda senare skulle komma att byggas.
Min fars bageri fick i uppdrag att leverera bröd till Gottröralägret. Och inför julen 1944 kom beställningen att gälla ett traditionellt norskt julbröd som kallades norsk julekaka. Stora runda bullar som kunde väga ett par kilo och som inte såg mycket ut för världen, ungefär som vanliga tråkiga svenska limpor, utan all utsmyckning. Men om man skar upp en sådan bulle så öppnade sig en helt annan värld.
Ransoneringen i Sverige omfattade inte såna läckerheter som saffran, russin, mandel, korinter, mandelmassa, torkad frukt och exotiska kryddor. Det berodde på att såna varor helt enkelt inte fanns att köpa ute i den öppna handeln. Meningslöst att ransonera nånting som inte fanns. Men under krigsåren hade svenska staten skaffat ett litet beredskapslager, och bageriet fick speciell licens att från detta lager få tillgång till godsakerna så att man kunde förse de norska lägren med de traditionella julebröden. Och det var viktigt att brödet bakades traditionellt och manuellt och utan hjälp av löpande band. Brödet skulle penslas med vatten före inträdet i ugnen så att ytan blev krispig, men längst inne skulle kärnan helst vara degig, smörig och sockrig.
En av kakorna smet från Gottröra till vårt hem i Uppsala, skam den som tänker illa om det så här efteråt. Vi barn fick kanske för allra första gången smaka på bröd med saffran, mandel, korinter och annat godis som varit försvunnit ända sen krigsutbrottet 1939. Och brödet smakade gott av smör och socker och inte alls mjöl och skummjölk som vardagsbrödet gjorde.
Till mitt adventfirande hör fortfarande då och då en bit norsk julekaka. Önskar bara att det dyker upp, tillverkat med samma ingredienser och på samma sätt, i norrbottniska bröddiskar.
Göran Ljungberg