Svea Svensson var den snällaste människa som tänkas kunde. I kvarteret var hon känd som goda tant Svea och långt fjärran omtalades hon som omtänksamheten själv. Svea hade tre barn och fastän skilsmässan från maken Ole till en början hade lett till svårigheter hade hon med nit och flit skapat sig och sina barn en dräglig tillvaro. Överflöd kunde man inte tala om men barnen behövde aldrig vara hungriga eller frusna och kärlek led de sannerligen aldrig brist på. Hon hade ett stort hjärta, hon brydde sig även om sina grannar. Hon hjälpte den av reumatism märkta grannfrun Sirkka med potatisskörden, de fattiga barnen mittemot fick hennes barns avlagda kläder och när det fanns mat över gav hon till den som var hungrig.
Så hände det sig att en stor eldsvåda utbröt några kvarter längre söderut. När den röda hanen härjat låg åtskilliga hus i aska och mången familj stod hemlös. Berättelserna om goda tant Svea hade även nått denna del av staden så flera familjer gav sig iväg till fru Svensson i hopp om att få tak över huvudet och ett mål mat i väntan på att finna nytt boende. Tant Svea blev smått bekymrad över blotta mängden nödställda men tog emot alla som behövde hjälp. Hon inkvarterade dem i alla skrymslen och vrår som tänkas kunde: i kökssoffan, på kallvinden, i städskrubben och under trappen. Det blev sannerligen trångt. Mat fanns där, men bara just så pass att alla blev nätt och jämt mätta.
För att de stackars hemlösa skulle få litet mer att äta avstod Svea och barnen litet av sina portioner så räckte det litet längre. Men där var så många munnar att mätta och Sveas inkomst var inte stor nog att försörja dem allihop. Kläder till alla barnen fanns där inte, men de fick turas om att ha strumpor eller tröja, så höll de sig någorlunda varma när hösten kom. De av eld förhärjade kvarteren låg ännu sotsvarta och öde. Vintern var svår för Sveas stora hushåll som nu utökats med ytterligare några själar, vilka blivit utkörda från sina tillfälliga bostäder på annat håll. Inte kunde hon neka dem hjälp.
Till våren hoppades de alla att husen i de ödelagda kvarteren skulle byggas upp men det lät ännu vänta på sig. Då härjades ett annat kvarter svårt av sjukdom, förmodligen spridd av loppor och löss, vilket fick folk att fly i vild panik. Berättelserna om tant Svea var nu vida kända varpå många sökte sig till hennes gård för att få hjälp. Nu bodde folk i vedboden, redskapsskjulet och till och med på avträdet. Så kunde det inte fortgå. Svea Svensson som i alla tider hjälpt andra bad nu själv sina grannar om hjälp. Efter viss tvekan tog några av dem emot ett par av dem som flytt pesten. Men bara ett par var, för fler hade de rakt inte råd att försörja. Och därvidlag blev det allt framgent. Grannarna tog emot ett par av de nödställda, så att de med säkerhet skulle ha tak över huvudet och mat för dagen, medan goda tant Sveas hushåll svalt för att hennes vänlighet inte visste någon gräns. Den begränsades inte ens av vanligt sunt förnuft.