nHan kom varje dag vid ungefär samma tid. Gick fram till en av sofforna med utsikt över hela lokalen, satte sig ner, tog av sin keps och la den bredvid sig. Satt sedan tyst och stilla och tittade på alla människor, som gick in och ut i lokalen. Ofta tog han en tupplur helt obekymrad om alla runt omkring. Efter en timme eller två, satte han på sig kepsen och vandrade iväg. Nästa dag satt han där igen...
Ibland pratade någon med honom men jag tyckte mig märka, att han bara ville ha folk omkring sig en stund. Det var inte närkontakten som var det viktiga, utan att få vara en del av ett större sammanhang, få vara med där det rörde lite på sig.
En ensam gammal man, som plötsligt en dag inte längre kom. Kanske var hans tid på jorden till ända eller så orkade han inte längre ge sig ut. Jag minns honom med varma tankar.