Min bror hade klättrat upp på stegen för att undersöka om det fanns något kvar uppe på vinden. En del bråte slängdes ner, pappas gamla blåa arbetsoverall och den grå luvan med zigzagmönstrad kant, favoritluvan. Mor tog emot och luktade på kläderna liksom för att få behållas fars doft. Luvan sparades.
Jag öppnade den bruna lilla kartongen den hade blivit lite hårdhänt hanterad, så den höll knappt ihop trots snören som var knutna runt om.
Jag kände hur hjärtat bultade av spänning när locket öppnades och jag såg innehållet.
Bokmärken både med och utan glitter, kungafamiljen i ovala ramar och med lillprinsen förstås. Klippdockorna som min kompis och jag hade ritat och klippt ut. En påse vackra stenkulor och skrivböcker och teckningar från småskolan. Mina första egna brev, med frimärken med poststämplar från orter "som inte längre finns". Längst ner under en gammal gulnad tidning... där låg hon... Dockan!
Jag fick den till julklapp, hon hade en röd klänning med puffärmar, vita strumpor och svarta skor. Hon var den vackraste dockan jag sett, ögon som kunde blunda, brunt vågigt hår röda läppar och vände man på henne så kunde hon säga "Mamma".
Men var hon inte större?
En dag under sommarlovet kommer Gun, en något äldre lekkamrat och vi leker med våra dockor. Jag är mycket glad och stolt över att hon vill leka med mig ... jag som är så "liten och barnslig".
Gun vill mest av allt leka med min docka ... och visst jag kommer ihåg vad mor sagt men ...
"Du, vi tar ut henne och drar henne i din lillebrors sittvagn!"
"Jaa, men jag tror inte vi får det "säger jag då. "Men gå och fråga, så roligt att gå ut och få se de andra flickornas miner!"
Jag går in till mor hon står i köket och kokar rabarberkräm som vi ska få till lunch.
"Mamma, kan vi få ta ut dockan och gå med henne i vagnen ... en stund bara?"
"Nä, men lilla vän, det är ingen bra ide, ramlar hon ner på stentrappan så går hon sönder med en gång"
"Snälla ... vi lovar att vara försiktiga"
"Nej, gör nu som jag säger och lek med henne inne eller gå ut och lek något annat. "
Jag går tillbaka in till mitt rum där Gun ivrigt väntar på mig. "Vad sa hon, fick vi?"
Rädd att mista en spännande lekkamrat svarar jag "Javisst, det är klart"
Jag håller i handtaget och Gun står vid fotändan och vi lyfter båda två på samma gång.
"Du måste lyfta högre ... ännu högre" uppmanar Gun
Då händer det ... det som bara inte kan hända ... det som inte får hända ...
Allt sker som i en dröm. Jag ser att min vackra docka, den vackraste jag sett... långsamt glider ner från sittvagnen, förbi Gun som håller i vagnens fotända, ner mot sista trappsteget i stentrappan.
Min docka landar på huvudet och jag ser huvudet delar sig i tre bitar och håller ihop bara av det vågiga håret Blundögonen ramlar ur och de ligger där på stenarna som små blå kulor ihopsatta med en metalltråd. De tittar på mig och mitt hjärta stannar ... ett ögonblick.
Jag plockar ihop det som bara för en stund sedan var min allra finaste och käraste ägodel.
Går in storgråtandes till mor och berättar vad som hänt.
"Kära lilla barn" tröstar mor "Men ... vad var det jag sa!"
"Sluta nu stå där med det där gamla skräpet och fortsätt sortera" ropade min bror från stegen.
"Skräp för dig men en skatt för mig", svarade jag och lägger varsamt tillbaka henne i kartongen.
Nu är hon lagad så gott det nu gick.
Hon fick ett nytt hår och nya blå ögon. Visserligen kan hon inte länger blunda eller säga mamma men ibland tycker jag mig se att hon blinkar med ena ögat och ett litet viskande hörs
"Tack lilla dockmamma!"